Sommarförskola

Sommarförskola

Här om dagen läste jag artikeln i Göteborgsposten om att industrisemestern bytts ut mot förskolesemester.
Allt fler föräldrar lappar och sliter för att få ihop ledighet under tiden som förskolan är hopslagna med andra förskolor. Det får mig att fundera på hur vi kan motivera sommarförskola. Naturligtvis förstår jag att det behövs och att personalen behöver vara ledig. Men frågan är hur vi kan få det att bli bättre för de barn som behöver vara där?

För vem skull

Alla barn mår inte bra av 7-8 veckors ledighet. Att bryta de fasta rutinerna och vardagstryggheten kan faktiskt vara jobbigt för barn med exempelvis autism eller barn som av olika anledningar har det kämpigt hemma. Sommarlov som förknippas med ledighet och glädje, kan också vara en väntan och undran om vad som ska hända här näst. Det kan vara längtan efter kamrater och trygghet. Allt för ofta möts vi föräldrar av begrepp som:  
Vad skönt för er att vara lediga!  
Det är inga barn här som hen känner, ni förstår väl att det är bäst för er om ni kan vara lediga eller ha så korta dagar som möjligt! 

Sommarlovet kan också vara en fristad, en fristad när man trivs bäst hemma för att skolmiljön är tuff och kantad av bekymmer. Ett vidgat perspektiv är på sin plats. Faktum är att frågan inte bara handlar om ifall det är ordinarie personal eller vikarier utan jag tror den handlar om var och ens grundläggande tankar om ledighet och barn. Fördomar blir lätt en grogrund till att vi kastar ur oss ogenomtänkta kommentarer eller attityder. Många gånger är det kanske också ordinarie personalens egna tankar om en förestående ledighet som gör att man tar i lite extra när man beskriver exempelvis vilka barn som kommer vara där under sommarveckorna.

Attityder

Inte så ofta möts behov av sommarförskola och sommarfritids med glädje och förståelse, även om vi alla förväntar oss att barnen ska få just det. Sommarförskola som håller samma höga kvalité som övriga verksamheten. Sommarförskola som lockar till skratt och och gemenskap. Kanske även en och annan utflykt och tillfällen att bara vara i en trygg och invand miljö.

Bemötande

Nog tror jag att det är på sin plats att lyfta begrepp som bemötande även i samband med sommarförskola och sommarfritids. Att tänka på hur vi uttrycker oss inför lovdagar. Låter exemplet ovan illustrera hur viktigt det är att vi tänker efter innan vi uttrycker oss. Att vi ser barnen är också viktigt, varma sommardagar kan få den mest rutinerade pedagog att inte tänka efter innan vi handlar. Men desto viktigare att tänka på hur vi uttrycker oss och vad vi säger inför föräldrar och barn. Även inför stundande ledigheter och helgdagar. Listan på exempel kan göras rätt lång, var och en av oss har ett ansvar att försöka förstå att ensamstående föräldrar eller vårdpersonal kanske faktiskt måste ha sina barn på förskolan, även under de dagar som ligger nära helgdagar eller på semesterperioden. Vi vet inte vad som ligger bakom olika familjers agerande. Men tillsammans kan vi skapa förståelse. Sommar är faktiskt inte bara guld och gröna skogar, fyllda av skratt och lek.

Vilken kunskapssyn behöver framtidens barn

Två olika kunskapssyner

Under #afkVarberg dagarna fick jag en bestående aha-upplevelse. I femton år har jag arbetat i förskolan. Samverkan med skolan har varit uppe till diskussion ett antal gånger under de åren. Den största motiveringen till att det inte finns mer samverkan har varit att skolan inte vill. Vad som sägs i skolan vet jag inte, men jag misstänker att det är liknande frågeställningar. Efter att ha följt diskussionerna i det utvidgade lärarkollegiet en längre tid nu, fördjupas insikten undan för undan om att det är två olika utbildningssystem som möts i diskussionerna mellan förskola-skola och kanske även fritids och skola. Vi har alla styrdokumenten och förpliktelser att leverera kvalité i vår verksamhet som mål. Men vi utgår ofta från olika perspektiv. Jag vet att Skolvåren kört artikelserien Vad är kunskap?, men jag skulle hellre fråga Vilken gemensam kunskap finns? Hur formas kunskap är en annan fråga att fundera på.

Förskolan

Förskolans syn på lärandet från ett livslångt lärande. Att utmana barnens nyfikenhet och kreativitet. På ett sätt kan man säga att det är själva ryggraden i dagens förskolepedagogik. Att arbeta utifrån alla sinnen för att skapa intressanta lärsituationer för barngruppen. Leken är det pedagogiska verktyget som används för att nå resultat och skapa samspel. Fröbel lyfte tidigt lekens plats i den svenska förskolepedagogiken. Han lyfte det kreativa lärandet som sker när barn får skapa med exempelvis byggklossar och byggmaterial. Barnperspektivet i verksamheten är så självklart så det ifrågasätts inte ens. Men vilka pedagogiska förebilder har vi?

Systemkrock

Vad händer när dagens barn tar klivet in i skolan och kommer till ett mer traditionellt kunskapssystem. För att barn ska förstå innehållet i skolan krävs det att barnen är ”skolmogna” som det kallades förr. Alla barn är inte skolmogna vid 7 års ålder. Utvecklingen är individuell och skiljer från barn till barn. Enligt Vygotskij måste barnet också ha kommit så långt i lekutvecklingen att barnet är moget att ta till sig ny kunskap. En grund för att kunna sitta still och ha förmåga att lära sig faktakunskap eller förstå innehållet i det som ska läras in. Han kallar det proxiamala utvecklingszzonen. Kan vi använda de tankarna för att vi skulle bygga en gemensam lärande syn. En syn som spänner över olika skolformer och verksamheter. En skolform där både starka och svaga elever kommer till sin rätt. En lärande syn som bygger på lek,skulle kunna öppna upp för inkluderingsmöjligheter, hur skulle den isåfall kunna se ut? Kanske finns det fler pedagogiska förebilder, men för barnens skull tror jag det är viktigt att vi tänker nytt. Att vi närmar oss varandra. En lärandesyn som bygger på att socialt samspel och gemensam kommunikation behöver läras in med stöd från pedagoger och lärande. Skulle det vara möjligt med en ny grundsyn som vi skapar tillsammans. Men ändå en grundsyn som faktiskt bygger på läroplanens tankar om livslångt lärande. En lärandesyn som bygger på att hitta barnets drivkrafter och potentiella lärförmåga såväl i enskilda ämnen  eller i form av olika projektförsök i skolan.

Foto: @Skaparn

Skola

Skolan i sin tur bygger på kunskap. Kunskap som ska läras in i olika ämnen och bestå av olika moment, för att målen ska nås. Är kunskap krovstoppning eller finns det annan kunskap? Kunskap som bygger på förståelse och erfarenhet. Vad skulle förskolan kunna lära av skolan? Eftersom jag inte är ämneslärare har jag inte full insyn i lärandemålen för varje ämne. Men jag skulle med stort intresse diskutera frågan med ämneslärare och annan personal inom skolan. Gemensamma projekt med förskola och skola där den röda tråden binder samman framför allt den grundläggande värdegrunden. Den gemensamma visionen för att stärka framtidens barn. Den gemensamma visionen att skapa tillit hos eleverna och skapa så goda förutsättningar som möjligt.

 

Gemensamma nämnare

Hur skulle en gemensam kunskapssyn kunna se ut?

Ta exempelvis matematik, att se former och tal i vardagen är något förskolan arbetar mycket med. Liksom konstruktions- och rumsuppfattning, att ex bygga kojor hjälper barnen att se geometriska former och förstå perspektiv. Skolan bygger vidare med tiokompisar och laborativt material. Genom att diskutera med varandra skulle matematiken kunna nå nya höjder, utan att det behöver uppstå glapp i lärandet. Likadant är det med läs och skrivinlärning, där förskolans måtto är att barnen av eget intresse ska närma sig bokstäver och läsning under lekfyllda former. Förskoleklass och åk 1 forsätter med läsinlärning. Men lärandet sker ständigt och överallt, en av pedagogernas viktigaste uppgifter är att fånga upp lärandet och skapa utmaningar. Om inte vi ser lärandet skapar barnen eget lärande. Bra för de som har positiva förebilder men mindre bra för de som har negativa förebilder.Alla barn har rätt att lära från positiva förtecken och alla barn borde ha rätten att bli trodda på. Att bli räknade som värdefulla trots utgångspunkter, för mig är den av de viktigaste tankarna på varför skola? Att barn har rätt att lära för sin egen skull, med hjälp av en positiv vuxenvärld som uppmuntar och stöttar. Att kategorisera och bedömma barn tycker jag hör hemma först när barn nått förmågan att tänka logiskt. Inte när de är små och fortfarande är beroende av omvärlden. Därför ska vi inte heller ha betyg i de lägsta klasserna. Att sätta betyg från åk 1 som LUF föreslår känns mycket märkligt. Alla barn har rätt att lyckas, rätt att känna att de är värdefulla och detta är faktiskt också en viktig uppgift för oss pedagoger och lärare, att skapa tillit och få eleven att känna tilltro till sin förmåga att lära.En viktig fråga är också föräldrasamverkan. Hur kan föräldrar påverka och hur kan vi samarbeta med föräldrarna.

#afkVarberg

Att få diskutera pedagogik med öppna föresatser och få lära av varandra. Största insikten jag fick från Varbergsdagarna är att tankarna om att de olika kunskapssystem är olika faktiskt fördjupats. Jag är tacksam att jag tog chansen att vara med. Vill också ge Skolvåren en eloge som skapar möjlighet till diskussion och mötesplatser. Det är också spännande att det är pedagoger och lärare som tillsammans skapar förändring. Förändringen kommer inifrån, från personer som älskar sitt yrke och brinner för nya möjligheter. En insikt som stärktes är att detta med livslångt lärande kan vara svårt, lärarna beskrev det som en stor utmaning. För dem var det nya tankegångar att brottas med. En av de saker som nämndes som exempel var att undervisa på fler nivåer under samma lektion. För mig som förskollärare är det en självklarhet att ha fler processer igång samtidigt och möta barnen individuellt i gruppen. Att utgå från livslångt lärande är också en självklarhet. Det var spännande insikter som följde eftersom jag plötsligt förstod hur olika utgångspunkter vi har. Det hade varit intressant att fortsätta diskutera för jag tror vi har mycket att lära av varandra om vi kan förstå varandra lite mer. Genom att ta tillvara på varandras kunskaper skapar vi en god lärmiljö för eleverna.

#afkVarberg Foto: Cecilia Dalman Eek

Allt viktigare är det utifrån erfarenheterna från Varbergsdagarna att få diskutera och skapa gemensamma nämnare mellan olika yrkesgrupper.Att lära av varandra inför framtiden så att det blir bra för eleverna. Med fler afk eller worshops får vi möjlighet att diskutera tillsammans och skapa framtidstro. Ett hållbart samhälle måste bygga på fler mötesplatser och levande diskussioner. Hur skapas ett samhälle och hur får vi en värdig människosyn som botten i skolsystemet?
En bra ansats torde vara att lyfta det outtalade i ljuset, att våga ställa de obekväma frågorna tillsammans och ta ansvar för sin egen möjlighet att kunna påverka ett positivt samarbetsklimat.Var och en av oss kan påverka, enskilt och tillsammans. Ska vi göra skolan bättre måste vi börja med oss själva, vi har ett egenansvar att verka för ett positivt klimat på arbetsplatsen. Att våga höja ribban, våga ta upp diskussionsfrågor och ifrågasätta rådande etablisemanget eller organisationen som vi befinner oss i. Tillsammans skapar vi förändring.

Åp – En fråga om delaktighet

Delaktighet för alla

Efter veckans förslag från utbildningsminister Jan Björklund om att slopa åtgärdsprogram skulle jag vilja vända på debatten. Den kvarstående efterdyningen i mina tankar är hur ökar vi delaktigheten för elever som är i behov av stödinsatser i skolan?

Tankarna om en skola för alla, om att elever ska kunna påverka sin vardag, borde de inte gälla alla elevers möjligheter. När får elever med särskilda behov större möjlighet att delta i ett samhälle som välkomnar alla elever. När pratar vi om människovärde i skolan och ser på våra elever med empati. Kanske är Emil i Lönneberga ett bra exempel för att visa att alla har kapacitet. Den välbekanta odågan i Astrid Lindgrens barnböcker som senare blev kommunalråd. Arbetet med att stärka delaktigheten för elever i behov av stöd har förts en längre tid av forskare inom specialpedagogiken. Kampen för delaktighet i vardagen och ett inkluderande samhälle har stått på agendan ända sedan vi införde Salamancadeklarationen. Ofta vill Sverige framstå som ett föregångsland när vi diskuterar delaktighet, men gäller delaktigheten alla eller bara vissa människor som betraktas vara lönsamma för samhället. Att välja att bespara på dokumentationen för barn i behov av särskilt stöd tycker jag är felprioriterat redan från början. När jag läser debatten som förs om åtgärdsprogram i sociala medier blir jag grymt ledsen. Jag blir ledsen över att lite för många av lärarkollegorna tycker det är okej att prioritera bort åtgärdsprogram och dokumentationen runt barn i behov av särskilt stöd, med motiveringen att de kan satsa på de andra eleverna i klassrummen. Dessa åsikter lyser igenom lite väl ofta i debatten. Jag tror vi måste kämpa för att alla elever kan lyckas, för att förändra Sveriges sjunkande skolresultat. En organisation blir aldrig sämre än sin svagaste länk, detta gäller även skolan. Alla elever förtjänar lärare som tror på dem. Inkludering och stödinsatser är bra, men ska det bli bra, måste vi göra det med en varsam hand. Vi har inte råd att låta elever betala priset. Jag tror på fler åtgärder i klassrummen och fler specialpedagoger, men inte på bekostnad av åtgärdsprogrammen. Jag tror att vi alla måste ställa oss frågorna vilken skola vill vi ha? Vilket samhälle vill vi ha och vilka får synas i samhällsdebatten?

Se möjligheter

För egen del hoppas jag att vi får ett samhälle där flera Emil kan uträtta stordåd. Att vi ser kapacitet och människovärde istället för problem och onödiga besparingar. Ska vi nå en skola där alla barn kommer till sin rätt måste vi strida för delaktighet och rättighet. Okej ta bort åtgärdsprogramen, men se till att det finns andra dokument som styrker barnens rättigheter och skapa möjlighet för människor med funktionshinder att vara med att bestämma. Skapa delaktighetscirklar i skola och samhälle, gemensamma plattformer där vi kan diskutera pedagogik.

En skola där alla elever räknas eller en skola där bara duktiga elever kommer till sin rätt.  Vilken skola vill vi ha? Strävar vi efter efter en skola där alla elever är lika värda där vi kan prata om verklig inkludering och inte exkludering.
Ska elever inkluderas måste vi börja diskutera vad inkludering innebär i fråga om delaktighet. Vi kan inte ha en stor elevgrupp som mår dåligt därför att de har svårt att tillgodogöra sig undervisningen.  Allt för ofta i samband med mina föreläsningar  möter jag  f.d. elever med neuropsykratiska diagnoser som minns en mycket negativ skolgång. Mina farhågor är att vi nu vrider klockan tillbaka istället för att skapar framtidstro för alla elever.

Det som gör mig mest besviken är egentligen inte att vi slopar åtgärdsprogrammen utan snarare att vi försämrar ännu mer för en svag elevgrupp som har svårt att föra sin egen talan. Redan idag är skolgången kantad av många svårigheter för flera elever som är i behov av särskilt stöd. Själv sällar jag mig till skaran som använder begreppet elever med särskilda rättigheter. De rättigheterna behöver vi kunna styrka med skriftlig dokumentation som håller för överklagan när skolan inte lever upp till förväntningarna. Utan dokument som styrker deras behov blir det svårt att få den hjälp man behöver i skolan, både när det gäller fysiska hjälpmedel och när det gäller extra pedagogiska hjälpmedel. Det spelar kanske ingen större roll för läraren som får minskad administrationsbörda, men för den enskilda individen spelar det en mycket stor roll.
Föräldrar, har de flesta elever, men inte alla. Alla har inte heller föräldrar som kan eller orkar föra deras talan. Frågan är hur många föräldrar som vågar överklaga och begära ut åtgärdsprogram och skriftliga dokument? Frågan är också till vilket pris föräldrar ska behöva kämpa för sitt barns rättigheter. Ett människovänligare samhälle borde ha plats för olika individer och se olikhet som en tillgång, inte ett hinder.

Hur syns makt i förskolan?

Detta är den andra delen i min artikelserie om makt.
Del 2 Hur syns makten i förskolan?

Makt i förskolan

Jag fick flera frågor om makt under förskolechatten i torsdags. De svaren och tankarna försöker jag nu samla ihop. Jag börjar med att försöka förklara vad makt är. En av frågorna var om det finns makt i förskolan och vad makten i så fall är, hur den kan karaktäriseras och förstås. Det finns två olika sorters makt, dels disciplinär makt dels härskar makt. Det går inte att skriva om makt utan att hänvisa till Michel Foucault känd filosof som har skrivit mycket om makt, han har bland annat myntat uttrycket disciplinär makt. Hans tankar har senare moderniserats och används som begrepp i forskningen när vi pratar om makt i förskola, skola. I det här inlägget kommer jag fokusera på hur vi kan känna igen disciplinär makt i förskolan.

Kraft: är förmågan (vägen) för att nå sina mål, om så mot andras vilja och intressen, och kan också innebära en myndighet eller makt över något. Ju mer det handlar om att uppnå sina egna mål över den andres vilja och intressen, desto mer makt du har. Kraft skiljer sig från frihet eftersom det till skillnad från andra intressen är en avgörande del i konceptet. 

Fri översättning av Wikipedias artikel om makt.

Hur syns makt i förskolan?

Vi kan istället fråga oss, finns socialt samspel i förskolan? De flesta av oss skulle nog svara ja på frågan. I varje fall hoppas vi att det finns. Pedagogernas ställningstagande avgör hur mycket inflytande ex barn har. Vilka åsikter och mål vi har som vuxna, blir avgörande för hur mycket utrymme barnen får i verksamheten.

Med social interaktion menas människors sociala handlingar mellan olika personer eller grupper som förändrar andra människors beteende och handlingar utifrån interaktionspartnernshandlingar, det vill säga är social interaktion när en person kopplar mening till en situation, tolkar vad andra säger och handlar utifrån detta. Det är en samvetsfråga för oss pedagoger och för ledningen. Helt enkelt för att vi inte vet vad som formar andras värderingar och normer. Vi vet bara våra egna om vi tänkt igen dem.

Egen makt

Första steget är att bli medveten om att det finns ett maktbegrepp runt om oss i vardagen, såväl som i samhället i övrigt. Jag anser att den omedvetna makten är den farligaste makten. När vardagen rullar på av slentrian och vårt dåliga självförtroende eller omedvetna tänkande får styra barngruppen och det dagliga arbetet. Det kallar jag för egenmakt. För bara du har inflytande över dina egna tankar. Bara du kan ta ställning till varför du inte planerar eller inte ser det som händer i din vardag. Att ha bra eller dåliga dagar är okej. Ingen orkar vara på topp jämt, kan  vi kan vara medvetna om det och kan vi  ge varandra det mandatet eller rättigheten har vi kommit långt, vi kan sluta skylla på omständigheter eller stress. Istället får vi känna det är okej, jag gör så gott jag kan. Det är mycket krav som ställs på en verksamhet och på enskilda pedagoger, ibland omänskliga krav i dagens stora barngrupper. Imorgon tar jag nya tag. Men att inte skylla på det ev dåliga självförtroendet och bortförklaringarna är första steget för att ge en positiv makt inflytande över verksamheten.

Andra steget är att gemensamt verka för sunda värderingar. Göra upp med gamla föreställningar om vad som är rätt eller fel. Försöka förstå hur andra tänker istället för att tänka Jaja sådär gör dem alltid, eller helt enkelt att bry sig när konflikter uppstår runt hörnet. Skapa en postitiv konfliktlösning och gå före med gott exempel.

Disciplinär makt i vardagen

Ta miljön som exempel. Vad påverkar våra åsikter om att barnen inte ska vara i kuddrummet ? Har vi tillräckligt med material i miljön? Är materialet tillgängligt och vilka färger dominerar? hur påverkar det möjligheten till lek och skapande aktiviteter? Idag uppfattas många barn ha koncentrationssvårigheter. Finns det samban med de åsikter som formar vår vardag. En förutsättning för att lyfta olikhet som en tillgång, är att det finns mångfald av material att välja på. Att det finns handlingsmöjlighet och fler olika arbetssätt blir viktigt. Även i strukturer som övergångar och snabba byten mellan olika rum går det spåra matutövande som går att ta upp till diskussion. Måste alla vara med på alla aktiviteter? Är det konflikter vi vill undvika måste vi tänka i nya banor. Försöka förstå annorlunda tankesätt och vad de innebär i praktiken. Eller handlar det om att det ofta är för många barn på för liten yta? Trängre och trängre utrymmen är en tydlig trend i dagens förskolor. Alla ytor ska utnyttjas maximalt. Det finns yttre omständigheter som är svåra att påverka. Men alla beslut vi fattar dagligen grundar sig på en makt. Makt över barnens rätt till inflytande. Det går inte prata makt i förskolan utan att prata om normer, värderingar, inflytande och värdegrund. Alla begrepp hänger samman och bildar kugghjul. Ett bra kugghjul snurrar runt som det ska, utan onödiga stopp. Viss makt måste finnas för att skapa ramar och delaktighet. Frågan är hur vi når en bra delaktighet? Ett positivt ledarskap där alla får vara med? På lika villkor?

Barn kämpar om samtalsutrymme i leken varje dag. Lika villkor, verkligt barninflytande och positivt ledarskap handlar om att skapa möjligheter.
Att skapa möjlighetsrum att yttra sig i gruppen och i leken. Hur gör vi rent konkret så högt i tak att alla känner att de får yttra sig? Att de är något att räkna med och kan inkluderas på ett positivt sätt i barngruppen.Ibland funderar jag på vad fri lek är?
och vad lekskickliga barn är. Lekskickliga barn kan leka själva, i kuddrummet eller på gården.
Den fria leken som är ostörd är viktig. Okej då, den är viktig, men får alla vara med?
Vem är alltid hund eller vaktare av något bygge i leken? Hur kan vi förändra statusen bland barnen i barngruppen och skapa positiva lekmiljöer. Om vi inte lägger oss riskerar barn att uteslutas ur leken utan att förstå varför. Här anser jag att viss makt är nödvändig, nämligen makt som möjliggör inkludering och samspel.

Samtalsuttrymme

Hur ökar vi barns eget inflytande i gruppen under fria leken och barns attityder gentemot varandra? Vad händer när vi pedagoger vänder ryggen till och inte ser hur barnen talar med varandra. Makt handlar om samtalsutrymme och möjlighet att påverka i vardagen. I alla förskolegrupper finns mer eller mindre populära barn och barn som vi tycker är goda ledare. Till och med barn som vi tycker kan leda och styra en  lek. Vi ska hålla oss till det vi kan påverka tänker någon. Inte ska vi lägga kraft på kalasinbjudningar eller gnabb bland barnen. Om ett barn säger något elakt som du är dum, är det kränkande behandling då  eller måste det sägas ofta för att räknas som kränkande behandling. Sånt där diskuterar barn i den åldern ska vi bry oss om att lyfta det?  Men kanske ska vi försöka komma ihåg vad som är viktigt för barn också, hur kan vi lyfta olikheter och visa på att alla är lika viktiga för gruppen. Att arbeta fram en bra värdegrund tar tid. Vi pedagoger har ett stort ansvar att arbeta för likvärdighet, det är faktiskt det de handlar om. Jag tror att det är viktigt att göra det utifrån barns och vuxnas referensramar.

Hur skapas normer?

Barndomens förändrade villkor beskriver vad som ligger till grund för normsättande, nämligen medelklassens tankar om vad som är normalt. I texten nämner de också minskad tid i hemmet som viktig faktor och orsak till att barn får mindre tid till delaktighet, tidsbristen i förskolan är välkänd. Tid att ställa frågor och samtala tillsammans är viktigt. När vi inte skapar möjlighetsrum för att diskutera vad som är normalt riskerar vi att barnet självt gissar vad som är norm, och att barn ärver negativa värderingar från sin omgivning alternativt uppfattar negativa värderingar som riktigt, och att det i sin tur grundar sig på vad barnets sett och hört i media och bland de vuxna som barnet har runt omkring sig. Därför är det viktigt att uppmärksamma maktbegreppet i förskolan och lyfta det till diskussion. Viss makt behövs för att skapa ram runt vardagen och skapa en jämlik förskola. Vi som pedagoger behöver synliggöra och lyfta olikheter och annorlunda tankesätt som positivt.Det är det bästa vi kan göra för att skapa ett demokratiskt klimat som tillåter mångfald i förskolan. Mångfald handlar om så mycket mer än genus och kulturmöten. Mångfald utifrån makt, handlar om barns rätt att få vara olika, på ett positivt tillåtande sätt. Det handlar om att vi vuxna måste omvärdera för givet tagna perspektiv och tankar som vi vuxit upp med och ärvt från den generation som uppfostrat oss. Vad som är normalt bör hela tiden omprövas.
Att skapa förståelse för nya eller avvikande tankesätt kräver tid och engagemang. Som viktiga förutsättningar för att skapa positiv makt nämns ett öppet klimat, där var en genuint får vara sig själv. Tillsammans kan vi skapa de förutsättningarna.
Mer lästips
Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? (Skolverket)

Detta är den andra delen i min artikelserie om makt.

Del 1 Vem äger makten?
Del 2 Hur syns makten i förskolan?

Vem äger makten – del 1

Makt del 1

”Kommande Förskolechatt kommer handla om makt. Redan nu har frågan cirkulerat på twitter i förskolechatts forum. Från vilken synvinkel ska vi diskutera makt, från pedagogernas inflytande eller från barnens inflytande. För mig är frågan om makt även riktad till förskolan och skolans förskolechefer/rektorer. Hur vill de styra sin verksamhet och vilka medel använder de för att driva sin verksamhet framåt. Vad kan vi tillsammans göra för att motverka härskartekniker och utanförskap…”


Idag skriver jag om makt på Skollyftet. Det är den första texten om vem som har makten i förskola/skola.


Detta är den första delen i min artikelserie om makt.

Del 1 Vem äger makten?

Att smasha med Piggelin

Klokheter om Piggelin

Idag bjöd en kollega på glass till barnens glädje. Det blev Piggelin och Päronsplitt. Kartongerna med glassen som blev över ställdes på ett matbord i väntan på transport till frysen. Barnen jämförde färg, utseende och innehåll på glassarna. Efter en stund frågade ett barn vilket står på den sidan?
Hen pekade på glasskartongerna på bordet. Jag visade dem bokstäverna på paketen och barnen kände igen pappabokstaven och några andra bokstäver i Piggelin och Päronsplitt. Eftersom vi fick välja och jag är laktosintolerant tog jag en isglass. Barnen ställde naturligtvis frågan, är det ingen mjölk i den? De var nyfikna på skillnaden mellan Piggelin som är isglass och Päronsplitt som är vaniljglass täckt av ett lager  päron isglass.
Jag berättade att det inte fanns någon mjölk i isglass och visade dem innehållsförteckningen. En diskussion inleddes med barnen om vad en innehållsförteckning är. Vi läste tillsammans. Barnen trodde glassen innehöll päron, efter en genomläsning frågade de ilsket: ”Varför är det en bild på ett päron om det inte innehåller Päron?”

Päronsplitt innehåller faktisk  3,3% päronjuice framställd av koncentrat

Läsning och skriftspråk hänger samman. Enligt läroplanens strävans mål är det en av förskolans uppgifter att uppmuntra till läsning och skriftspråksinlärning.

Smashtillfällen

Min vän Martina skriver klokt om lärande och formulerar tankar om matsituationen. Matbordet har visat sig vara ett bra tillfälle för vardagliga samtal. Pedagogens närvaro, ansikten vända mot varandra och tid; avgörande aspekter för att kunna fånga och skapa förskolepedagogik. Vi pedagoger gör hela tiden val när det gäller vad vi lyfter och väljer att göra förskolepedagogik av. Många gånger har jag sett vardagliga ”smash-lägen”.

Ibland fångar pedagoger upp barnens funderingar, ibland går de oss förbi därför att pedagogerna är uppfyllda av annat.

Gyllene lärtillfällen

Pedagogerna har tankarna eller blickarna riktat åt ett annat håll. Det handlar om att se och fånga det barnen tänker på. Idag blev en diskussion om innehållsförteckningen och för barnen ledde det vidare till gemensamt funderande över ord som börjar på g som glass. Groda, gräshoppa och gris var några ord vi kom fram till. Detta kan bli en blandning av roligt lärande och lek. Det är också reflektion över språket. Över ord som börjar på vissa bokstäver. Dessa kan man sedan forma på papper när man ritar eller göra något annat roligt av.

Att fånga vardagsupplevelser när barn upptäcker bokstäverna ut i samhället, eller i omgivningen är en annan viktig del i att skapa läsförståelse. Att visa på skriftspråket i närmiljön runt förskolan och i barnens vardag. Att läsa på gatskyltar och informationsskyltar med barnen och tillsammans är exempel på grundläggande läsförståelse. Eller att gå ett spår i skogen och letade efter gömda bokstäver. Vi i förskolan behöver arbeta på lustfyllt sätt med att väcka nyfikenhet för lärande när det gäller bokstäver. Att få sätta ord på varför vi behöver kunna läsa är också viktigt. På skolverket kan du läsa mer om språk och språkförståelse. Varför det är viktigt att kunna knyta samman språk och vardagliga begrepp som finns i barns vardag. Att reflektera över språket och Få syn på språket är viktigt. Fördjupad läsförståelse är viktigt för alla barn.

Stjärnögonens hemlighet – Skolvåren

Idag skriver jag del tre i Skolvårens artikelserie ”Min framtidsversion om skolan

Stjärnögonens hemlighet

För en tid sedan fick jag frågan hur tänder vi Stjärnögon och bevarar dem tända? Vi diskuterade det i Skolchatt och jag har ägnat en tid åt att fundera på frågan. Lou Rosslingbelyser detta på ett fantastiskt sätt under sina föreläsningar.
Men vad är då hemligheten som tänder lusten och nyfikenheten att upptäcka omvärlden eller lärandet om du så vill? Efter flera dagars funderande erinrade jag mig en föreläsning för många år sedan…

Äggklockans decennium är över

Äggklockans decennium är över!

Foto: Nadja Fransson, CC BY-NC 2.0

Alla har vi någon gång ställt äggklockor när barnen suttit vid datorerna på förskolan. Ibland har det kanske till och med funnits kölapp bredvid datorn och lista med namn på vilka barn som står näst på tur. Hur ser det ut runt om i Sverige, hur många äggklockor ställs fortfarande och vrids upp på 30 minuter. Jag tror de är rätt många. En del har kanske också datorn fylld med olika program där barnen själva jobbar. Förhoppningsvis med en innehållsförteckning bredvid där pedagogerna kan titta då och då när vi inte begriper hur spelen funkar. Men sen då?
Vad mer kan man göra med datorn? Vad gör man med en iPad. Vilka ska använda den och kan man verkligen låta barnen få tillgång till internet?

Klassrumskonton

Detta är några exempel på frågor som diskuteras runt om i förskole-Sverige och många har inte kommit längre än till diskussionen om själva användandet. Andra har kommit längre. Kanske finns det IKT-grupper och några pedagoger som har kommit igång men långt ifrån alla. Argument som: ”jag är inte så intresserad, jag kan inte är rätt vanliga”. Snälla någon ta fram klassrumskonton och avdelningskonton så att åtminstone den frågan blir löst. Allt för många ser sina arbetskonton som privata och vill inte att barnen ska använda deras privata konton. Klassrums- eller avdelningskonton skulle öppna möjlighet för fler att ta sig ut på nätet. Det skulle också öka användandet av iPads på förskolorna.

#SETT 2013

Efter en fullspäckad dag på Settdagarna är jag övertygad. Kön till förskolespårets seminarier ringlade lång och var full av förväntansfulla pedagoger. Ivriga pedagoger ville få inspiration och påfyllning. I pauserna mellan föreläsningarna fördes kreativa viskande diskussioner mellan åhörarna. Många hade kommit för att fylla på med inspiration.

Till vad ska vi använda datorn, Hur ska vi använda den?

Min dag började med att jag lyssnade på Kristina Alexandersson som pratade klokt om internet. Barns tankar om vad internet är var intressant att lyssna på. Barn är många gånger klokare än oss vuxna. På Webbstjärnan finns mer om detta att läsa.

Det som gav mig nya tankar var statistiken. Hur många treåringar som använder internet?
Att hemmet är den plats den mesta av internetanvändningen sker. Vad händer om vi jämnar ut resultatet och använder internet och IKT i undervisningen, vad sker hos barnen? Vi kan bara spekulera men det är spännande att drömma. Drömma om förändrade skolresultat och nya möjligheter. Den svenska skolan kanske kan flyttas högre upp i resultaten jämfört med andra länder, i internationella undersökningar. Vad händer om förskolan vågar satsa!

Barn kommer från framtiden,de är framtidsforskare säger Claudia Giudici

Nu lyfter vi förskolan

Mina kära pedagoger och kollegor i Sverige, det är dags att börja använda iPadsen nu. Det är dags att vi slutar diskutera vilken färg kaffekopparna ska ha i fikarummet och börjar diskutera pedagogik och paddagogik. Det är dags att plocka undan alla äggklockor och låta barn upptäcka möjligheterna med IKT och teknik på allvar, tillsammans. Det är dags att vi lyfter förskolan och visar på många goda exempel. Exempel på hur vi kan integrera datorn med andra verktyg i verksamheten och låta den bli en naturlig del av vardagen. Exempel på lärmiljöer där IKT-verktygen är en naturlig del av vardagen. Att använda IKT-verktyg innebär att vi behöver ställa oss frågan till vad ska den användas? Hur vill vi använda den?
Ulla Karin Lundgren från Lekmit gav många bra argument om IKT och betonade att förskolan ska använda sig av digitala forskolan. Att vi inte kan välja bort det utan istället får lära nytt om hur vi vill att verktygen ska användas.

Tillsammans

Använd IKT-verktygen tillsammans. Låt fler barn sitta där.Använd musikappar på Ipaden som locka och bjuder upp till dans. Börja med de små barnen. Var inte rädd för de enklare apparna utan koppla sammans dem med en cannon och en ny värld öppnas. Lägg till tygstycken och overheadapparater. Det är inte stillasittande utan språkglädje. Skapa musik och sjung nya sånger. Markus Bergenord och Sölve Lagercrantz pratade engagerat om möjligheter med digital teknik på SETT2013.

Se filmen om hunden Lajka

Se de fina filmerna om hunden Laika. Speciellt glad är jag över att höra Sölve berätta om hur de valde ettåringar i sina projekt. Att de små erbjöds möjligheter till upptäckande och engagemang. Allt för ofta fokuserar vi på de lite större barnen i förskolan och tänker att de små hinner sedan. Resonemanget vi börjar med ettåringarna, hur ska vi annars veta var vi ska börja när de är två, är fullkomligt lysande. Det inbjöd till egen lust att vilja att arbeta med de minsta barnen. Ingen rädsla för att teknik kan gå sönder och vara farlig. Eller dyr. Bara öppna sinnen.

Intresse

Ta fram det barnen visar intresse för istället för det ni tror är bra. Utforska tillsammans och ställ IKT-verktygen i en miljö som inbjuder till skapande aktiviteter. Utgå från lusten att prova och upptäcka tillsammans. Skapa lärsituationer och upptäck oanade kreativa möjligheter.

Fördjupad reflektion efter förskolechatt

Pedagogisk dokumentation

Jag fick en fråga under förskolechatt om barn har inflytande när vi dokumenterar. Om barn kunde välja, påverka valet av dokumentation. Det handlar inte om att de får möjlighet att välja. För mig är det en självklarhet och jag hoppas det är det för mina kollegor runt om i Sverige också. De har rätt att godkänna vad vi dokumenterar. Vi måste fråga dem och få dem aktiva i dokumentationens olika faser. Dokumentation skapar vi tillsammans när det fungerar optimalt. Det innebär att barn har rätt att bestämma vilka bilder som visas. Vilka texter som används. Gärna också hur dokumentationen ska ske. De har också möjlighet att påverka oss vill barnen att vi ska dokumentera får vi vuxna hitta en form som passar. Vi kan inte säga vi får se utan vi vuxna måste tänka ut ett sätt att anpassa.

Rithörna

Idag ritade barnen teckningar. Jag frågade om jag fick sätta upp dem och spara dem. Det var bara det att barnen var mitt inne i en lek. Teckningarna skulle användas som shoppinglista när barnen gick till affären. När jag fick det klart för mig, fick jag tänka om, istället tog jag kort på teckningarna. Barnen fick åka rutschkana med teckningarna. De blev skrynkliga och välanvända under lekstunden och de packades under vagnen tillsammans med andra viktiga saker. Lyckliga barn fick skapa vidare i leken och jag fick dokumentera, barnen tittade på teckningarna och godkände processen. För mig är det ett exempel på barninflytande och delaktighet. Tillsammans vidgar vi vyerna och tänker nytt även med vardagsdokumentationen.

Dokumentationen används av barnen i verksamheten. Förhoppningsvis utformar barnen dokumentationen. Våra barn frågar ofta och kommer med egna idéer  Det är en process som vuxit fram i vårt arbete. Vårt årstidshjul är exempel på hur man kan återanvända vardagsdokumentationen eller dagdokumentationen som jag är van att kalla den. Barnen har fått reflektera och filosofera när vi läser böcker. Detta är viktigt för att kunna knyta samman språket och omgivningen. Att förstå vad språket betyder i böckerna och hur innehållet kan appliceras i den egna omgivningen. En tag läste vi Kråkeböckerna av bl a Linda Palm, I den boken gjorde Kråke ett årstidhjul där han och hans mamma satte upp årstidminnen i hjulet. Barnen blev inspirerade och ville göra en egen. Vi kom fram till att bilder tagna i verksamheten var bra att använda för att minnas vad vi gjort under de olika årstiderna. Det förenklade också för barnen att veta vilken årstid det var. I den här processen har barnen själva valt bland bilderna, och monterat upp dem tillsammans. De har påmint och föreslagit aktiviteter de ville ha med. Barns inflytande och reflektion är tillsammans fantastiska arbetsverktyg.

Årstidshjul

Ped dokumentation utomhus låter spännande. Det skulle jag vilja ser mer av. Under förskolechatt förstod jag att en del förskolor visar dokumentation utomhus. Nya intressanta tankar för mig. Vardagsdokumentation är också viktigt. Den frågan kom upp många gånger under gårdagens förskolechatt. Barn har säkerligen ingenting emot att bli sedda på kort, snarare vill de se sig själva. Jag tror också de vill berätta vad de vill och gjort i sin vardag. Något man twittrar under dagen eller på bloggen tilltalar säkert de flesta föräldrar. En utvidgad kommunikation helt enkelt.Dagens barn växer upp i ett digitaliserat samhälle. De blir vana vid att medier och teknik finns med i vardagen. Jag menar alltså absolut att vi ska dokumentera och att vi ska använda IKT-kommunikation. Det är en naturligt del av samhället och de föräldrar vi möter använder IKT-kommunikation. Men kanske är det vi pedagoger som ska tänka ett steg längre. Hur vill barn bli ihågkomna, vilken text vill de läsa om sig själva från barnaåren som vuxna. Vi förskolepedagoger har ett etiskt ansvar att tänka längre än bara för närmsta åren eller för stunden.

Mina föräldraerfarenheter

Jag är stolt mamma till en flicka på nio år med dubbeldiagnos, hon har ADHD och autism samt ett ovanligt syndrom. Mina erfarenheter från förskoleåren är skiftande när det gäller bemötande, förhållningssätt och dokumentation. När hon var liten saknade hon kommunikationsmedel. En synnedsättning och mycket problematik med öroninfektioner innebar att hon kommunicerade med kroppspråk tills hon fyllde tre år. Idag har hon språk. Hennes starka sida har varit hennes skapande. I dokumentationen i portfoliopärmar och enskild dokumentation har det funnits positiv dokumentation. Många är de gånger jag kommit till förskolan och tittat på fina dagdokumentationer uppsatta i hallen. (Från skolvärlden där hon går idag, finns mer positiva exempel). Där förväntade jag mig att finna bilder också på henne. Oftast har det funnits en eller två bilder på henne men desto mer på hennes kamrater. Nästan alltid har hon varit själv på bilderna eller haft en vuxen bredvid  Enskilda pedagoger har gjort ett fantastiskt jobb men hur mycket bilder som funnits har varit beroende på vilka fröknar som varit hennes. Vilka pedagoger som engagerat sig och sett hennes framsteg.

Vid förskolans utställningar har det varit samma sak, något enstaka föremål eller bild men rätt få i förhållande till andra barn. Efter respons på mina föreläsningar och mitt engagemang i föreningar och nätverkande i olika forum.Vet jag tyvärr, att vi inte är själva om att ha blivit särbehandlade. Om att ha barn som inte blivit förstådda. Varför är det så? Är det för att de inte vill exponera barnen på ett negativt sätt eller vad det beror det på? Hade mer fokus på processer skapat annorlunda fokus. Kanske, eller jag skulle säga mer fokus på lärande. På upptäckande. Alla barn har något de vill förmedla till oss. Alla barn lär sig även om inlärningen kan se olika ut och vara på olika nivåer. För mig handlar det också om nyfikenhet och engagemang. Om att förundras över alla barns möjligheter. Ibland kan kameran erbjuda tillfällen att fånga processer, processer där svaren inte är förutbestämda. Över en bild kan pedagoger reflektera om vad barn lär sig och mötas i olika perspektiv. Bilder och diskussion kan erbjuda nya upptäckter. Jag tycker det är viktigt att vi också talar om det som är tabu i förskolan. Om ämnen vi inte alltid vågar närma oss. Kanske är etiken och etiska perspektiv på dokumentation ett sådant ämne. Det känns ändå viktigt att lyfta det till diskussion.

Hur ser det ut i dagdokumentationer, vilka barn fotograferas? Barnen i din närhet hur fotograferas de och uppmärksammas. Vilka barn fotograferas, kanske framför allt då i den snabba vardagliga dokumentationen. Är alla barn med. Finns det några barn som visas mindre än andra. I så fall varför?
Detta tycker jag vi pedagoger måste fråga oss dagligen och uppmärksamma.
Är det för att de inte vill exponera barnen på ett negativt sätt eller varför förekommer det?

Positiva exempel är bra och mycket glädjande. När jag hör om åttaåringar som med glädje läser sina portfoliopärmar och ser tillbaka på förskoletiden med glädje och positiva minnen blir jag glad. Jag skulle önska att alla åttaåringar hade de erfarenheterna. Att vi når nolltolerans när det gäller kränkningar och särbehandling i förskolan. Jag vill att alla barn ska känna så.
Det är en viktig uppgift för förskolan att lyfta positiva exempel, från pedagogisk dokumentation till verksamhet. Jag vill se den svenska skolan och förskolan lyfta. Jag tycker pedagogisk dokumentation är ett kraftfullt verktyg. Vi pedagoger behöver dock tänka igenom vad vi vill visa i dokumentationen. Vad vill vi visa och hur vill vi använda det?

Mina egna föräldraerfarenheter har berikat mig som pedagog och vidgat mina perspektiv. På min andra blogg går det följa mina privata erfarenheter och mitt engagemang i nätverket för Sällsynta diagnoser. På denna blogg kommer jag ha en professionell hållning först och främst. Eftersom jag ville besvara några av frågorna och kommentarerna på förskolechatt valde jag att i den här texten lyfta lite av mina erfarenheter som förälder. Föräldraperspektiv och personliga erfarenheter naturligtvis påverkat min yrkesroll och mina värderingar. Det har också lett till att jag valt att vidareutbilda mig. Först genom mina studier i handikappvetenskaps med inriktning mot autismspektrum. Jag tycker det är viktigt att förstå hur barn och vuxna med funktionsnedsättningar tänker. Det är viktigt att visa att alla kan. Det är oerhört viktigt att alla barn i förskolan blir synliggjorda och lyssnade på. Genom pedagogisk dokumentation kan vi visa att det finns olika sätt att lära. Olika sätt att vara. Pedagogisk dokumentation handlar inte bara om att visa verksamheten. Det handlar om att kommunicera bjuda in föräldrar och barn till delaktighet i vardagen. Det handlar om lika värde.

Detta har lett till beslutet att vidareutbilda mig till specialpedagog. Min underbara dotter och de barn jag mött både genom mitt ideella engagemang och i yrkessammanhang har fått mig att tycka att de etiska perspektiven är mycket viktiga att ställa sig i bland annat den pedagogiska dokumentationen.

Etiska aspekter på pedagogisk dokumentation

Pedagogisk Dokumentation

Den senaste tiden har jag funderat mycket över hur vi använder pedagogisk dokumentation i förskoleverksamheten. Vi är många som arbetar med pedagogisk dokumentation eller ligger i startgroparna för att utveckla arbetet med pedagogisk dokumentation. Linda Linder skriver om ämnet på ett föredömligt sätt.

Etiska aspekter

De senaste åren har pedagogisk dokumentation varit ett område som varit föremål för många diskussioner. Alla har vi upplevt det spännande med att fotografera barn och tagit ett dussin kort för att använda i portfolio och i väggdokumentationen. En del arbetar även mer medvetet med pedagogisk dokumentation. Efter att ha varit på ett antal föreläsningar om ämnet, har jag börjat fundera på vad barnen egentligen tycker om att bli  utlämnade i dokumentationen. Det handlar inte bara om hur mycket vi visar av barnen på fotografierna utan också om vad vi lämnar ut. Vilka situationer och vilken text vi använder när barnen tyckt och tänkt om korten.

Jag tycker den etiska aspekten på pedagogisk dokumentation är otroligt viktig. Vi pratar ofta om pedagogisk dokumentation och ger det en framträdande plats i verksamheten. Men i själva valet av vilken dokumentation vi väljer att visa, medverkar vi pedagoger till att forma bilder av barnen i gruppen. Hur framställer vi barnen i dokumentationen?

Hur kan vi använda dokumentation på ett medvetet sätt för att förändra barns status i en barngrupp. Barn som inte har så stort utrymme i gruppen, kan vi höja dess status? Vad händer om vi pedagoger visar alla barns lärande på ett subjektivt positivt sätt? Förändrar det relationerna i barngruppen? Är vi medvetna om att vi är subjektiva när vi väljer bilder?
Kan vi till exempel med varsam hand fokusera på starka sidor, när vi pedagoger diskuterar och reflekterar tillsammans med barnen utifrån gemensamma aktiviteter i en barngrupp. Att benämna barns insats när det handlar om gemensamt lärande är ett effektivt sätt och lyfta positiva egenskaper.


Makt

Att gemensamt titta på bilder och inleda samtal och diskussioner om vad vi gjorde på bilderna sätter igång en språkutveckling. Det kan hjälpa barnens tids- och rumsuppfattning om vi kan återanvända dokumentation tillsammans med barns reflektioner. Som vuxna har vi pedagoger en makt i våra händer, en makt som vi kanske inte tänker på så ofta. Vi förfogar över språket och valen.

Många av oss tar mycket kort och sätter upp på väggarna. Hur många av oss frågar barnen vilka bilder de vill visa. Eller tar en dialog med barn och vårdnadshavare runt innehållet i dokumentationen. Det handlar inte bara om hur vi tänker om att barn exponeras på bilderna. Om deras ansikten ska synas eller om det är okej för föräldrarna att barnet är med på bild. Under pågående vårtermin har  avhandlingen Om att bli dokumenterad (Lindgren/Sparrman) ingått i studielitteraturen i min utbildning till specialpedagog. Texten har satt igång nya och viktiga tankegångar för mig. Det finns ett omedvetet maktmedel i valet av bilderna.

Medveten?

Det finns anledning att göra de omedvetna tankegångarna synliga för oss pedagoger. Gör vi det kan vi finna många än mer viktiga anledningar till att arbeta med pedagogisk dokumentation. Om vi dessutom släpper in dokumentationen i gemensamma reflektioner och samtal  får vi ett effektivt arbetsverktyg. Det har blivit en aha-upplevelse för mig under läsningen av litteraturen som ingår i min specialpedagog utbildning. Barnens möjligheter att påverka och ha inflytande har alltid legat mig varmt om hjärtat, men den senaste tidens aha-upplevelser som handlar om de dolda språken i dokumentation och utvecklingssamtal. Det belyser vikten av att än mer diskutera hur vi kan medvetet arbeta med dokumentation och även språkligt innehåll i dokumentationstexter.
Jag vill gärna höra andras tankar runt detta så lämna gärna kommentarer.