Låt historien berätta

Inspirerad av en annan bloggtext, med rubriken berättelsen om den goda läsningen, drar tankarna iväg med mig. Mina vänner skriver om litteracitet, att det är viktigt att hitta en öppning till texten om du vill locka till läsning. Under några veckors tid har vi diskuterat läsning på twitter, mesta dels barnböcker, men även annan läsning. Det är diskussioner som alltid lockar till läsning, i nästan alla sammanhang. Bloggtexter om böcker drar till sig läsare, och vi talar ofta varmt om böckerna.

Näcken – en berättelse av många
Bild: Näcken, Ernst Josephson, 1882
Foto: Nils Stellansson (CC BY-ND 2.0

Men det är viktigt att vi också uppmärksammar berättandet. Förutom böcker tänker jag på sägner och folktro. Berättelser som vandrat från människa till människa och familj till familj. I helgen var vi på midsommarfirande, vi fick lyssna till berättelsen om varför vi firar midsommar och fick också en inblick i de nordiska grannländernas midsommarfirande. En duktigt berättare fångade publiken med berättelsen om Lövmannen, hur de klädde de in en man med löv, hela mannen täcktes från topp till tå av björklöv. Fascinerad tittade jag på dottern som rycktes med av berättelsen, allt eftersom berättaren lät berättelsen ta form. Efteråt tänkte jag i mitt stilla sinne på hur viktigt det är att vi även för denna typ av berättelser vidare till nästa generation. Att några utav oss ställer upp som eldsjälar och låter historien leva. Även om alla inte dansar folkdans, känns det viktigt att stanna upp och låta sig fångas av historien om midsommarstången, historien om Näcken.

Hur berättar vi och levande gör traditionerna för barnen vi möter, där har vi alla ett ansvar, att inte glömma att berätta, bara för att vi lever i en annan tid. Det handlar om att veta sitt ursprung, att kunna sin historia och att berätta den för nästa generation, att hålla berättandet levande. För oss som är unga idag tycker jag det handlar om att bevara berättandet, även då samhällsbilden förändras. Sagor och Sägner omskapas av berättaren som ger historien liv med ordval och engagemang. Jag hoppas att vi är fler som tänker så, annars finns det kanske en risk att berättandet dör ut med eldsjälarna.

Ni som är lärare jag hoppas ni tar chansen och upplever det som finns i bygden, med barnen. Det som kanske är självklart för vår generation, men inte nödvändigt vis för nästa generation. Berätta och levandegör den kontext ni verkar i, bjud in någon som kan skapa samband och levandegöra historien. Eldsjälar i det här sammanhanget tänker jag är de som håller byggde historien levande, de som bjuder in skolklasser för att visa hur vi levde förr i världen, många är de som lägger ner mycket tid och omsorg på att bevara en historieskatt för nästa generation. Jag fick mig en tankeställare när några eldsjälar i min närhet, berättade att de har svårt att locka den yngre generationen, Jag har haft många duktiga berättare runt mig i min närhet under min uppväxt, så många att det är lätt att ta en del traditioner för självklarheter. Därför hoppas jag att jag kanske kan locka några fler att engagera sig att berätta och levandegöra  traditioner genom det muntliga berättandet.

Är nyckeln Solidaritet?

Efter förra helgens EU-val har en intensiv debatt om rasism och demokrati blossat upp i media och på sociala medier. Många är förvånande och undrande över valresultatet. Det har varit mycket diskussioner efter valresultatet och funderingar på hur vi kan lyfta upp frågan om demokrati och mångfald på agendan i förskolan och skolan. Lärarförbundet menar att skolan ska vara en trygg plats plats att vistas på och att vi har ett yrkesetiskt ansvar att lyfta alla människors lika värde.

Vad innebär det då att arbeta med demokrati och solidaritet i förskolan?
Ja, det beror till stor del på vad vi vuxna menar är demokrati. Det beror på hur vi tolkar läroplanens texter om  demokrati och hur vi väljer att implementera demokrati och värdegrund i förskolan.

Även om du står på nästan samma ställe, ser du ändå olika perspektiv.
Foto: Helena Eriksson (CC BY-NC-ND 2.0)

Olikheter bör betraktas som en tillgång och inte ett hinder. Vår uppgift är inte i första hand att diskutera politik i förskolan som jag ser det utan det handlar om hur barnen får lära sig att de har rätt att vara delaktiga i förskolans demokratiska processer. Själv tror jag att många säkert arbetar med att involvera barnen i den demokratiska processen, men min erfarenhet är att det fortfarande finns en stor osäkerhet på hur man tolkar vad barn ska lära sig om demokrati. För att förstå demokrati, behöver du förstå vad solidaritet är. Därför tycker jag det dags att vi börjar diskutera vad solidaritet ur ett barnperspektiv egentligen innebär, på ett språk som barnen förstår. På deras nivå, med material som barnen kan ta till sig. Den utmaningen är större än ett valresultat, för det handlar om vilken miljö vi vill ska finnas i vår egen vardag. .

Verksamheten ska bedrivas i demokratiska former och där igenom lägga grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen så de aktivt kan delta i samhället.( Lpfö98, reviderad upplaga 2010)

På pedagognivå, behöver diskutera hur vi i förskolan kan möta kulturskillnader med förståelse som utgångspunkt. Hur våra egna erfarenheter påverkar oss när vi tolkar innehållet om demokrati och solidaritet  i styrdokumenten. Var våra utmaningar finns skiftar från förskola till förskola, men det handlar om hur vi agerar i de dagliga kontakterna med föräldrar och barn i förskolans verksamhet. Det handlar om hur vi uppmuntrar och framhåller olikhet som en tillgång i förskolans verksamhet hela tiden. Hur möter vi ex föräldrar med eget funktionshinder i verksamheten? Hur möter vi familjer som inte lever som den klassiska kärnfamiljen. Sitter föräldrarna med barn som har särskilda behov ofta själva när förskolan har sina traditionella sommarfester eller föräldramöten, är det kanske här vi ska föregå med gott exempel så att solidaritet kan bli ledord i vår egen verksamhet. För det handlar lika mycket om hur vi betonar människors lika värde och visar att alla är betydelsefulla. Det handlar om hur vi kan vidga förståelsen och lära oss möta mångfald med nyfikenhet. Detta är solidaritet i ett vidgat perspektiv.

När huskulturen bestämmer!!

I Veckan hamnade jag i en diskussion på twitter om vad vi egentligen menar med begreppet tyst kunskap.
Begreppet fronesis kommer från grekiskan och kan översättas som praktisk klokhet, omdöme och omdömes förmåga. Det är intressant att fråga sig vad praktisk klokhet betyder för vårt pedagogiska yrkesutövande. Vilka moment i vardagen har vi, där vi använder oss av praktisk klokhet.

Jag frågar mig också om praktisk klokhet och tyst kunskap är enbart positivt. Att kunna hantera kunskap och kunnande av olika slag kallas tyst kunskap,  eller tyst kunskapande. Ur yrkessynpunkt ser jag en skillnad på verksamheten i förskolan respektive verksamheten på fritids. Verksamheten på fritids bygger i högre grad på erfarenhets baserad kunskap, än förskolan. Min upplevelse är att fritidsverksamheten, trots att har läroplanen som styrdokument, i större utsträckning styrs av erfarenhetsbaserad kunskap. Delvis kan det förklaras med att det arbetar många som inte har fritidspedagogutbildning på fritids. Vad betyder det för utformandet av verksamheten?
Pedagogerna använder ständigt sin yrkeserfarenhet för att utveckla nya aktiviteter och går ibland på knäna i de allt större barngrupperna.

Stora barngrupper medför mer konflikter och där blir den tysta kunskapen återigen ofta avgörande för vilken kvalitet verksamheten förmår utforma. Fritidsverksamheten är viktig för barnens skull och barnen kan inte enbart vara utlämnade till en verksamhet som till viss del bygger på fronesis kunskap. Ibland behöver vi sätta ord på vår tysta kunskap, för att synliggöra den.

När behövs en hjälpande hand?
Foto: Kristina Axelsson (CC BY-NC-SA 2.0)

Du blir nämligen beroende av pedagogernas förmåga att med hjälp av intuition, bedöma vad som är rätt eller fel, sant eller falskt. Det handlar också om pedagogernas förmåga att snabbt skaffa sig överblick på gården eller inne och bedöma vad som kommer ske.

I förskolan nämns liknande område ex socialt samspel, där barnen är beroende av pedagogernas fronesis förmåga  för att ta sig in i kamratkulturen med jämnåriga. Jag kan tydligt se att om du som pedagog inte har så positiva erfarenheter eller saknar yrkeserfarenhet, kanske då väljer att styra barngruppen med makt. Du använder din tysta kunskap, men resultaten i verksamheten kan bli väldigt skiftande beroende på dina egna erfarenheter eller förmåga att hantera barngruppen. Så kommer vi också till den samlade erfarenheten som finns i arbetslaget, varje arbetslag baserar sina värderingar på gemensamma erfarenheter om vad de tycker är rätt eller fel. Det blir en huskultur och innehållet i huskulturen skiftar från arbetsplats till arbetsplats. Även om vi har styrdokumenten, blir det våra samlade erfarenheter, som ligger till grund för vad som är rätt och fel. Därför är det viktigt att synliggöra våra värderingar och diskutera dem i gemensamma samtal. När vi gör det får de mellanmänskliga relationerna plats att växa och utvecklas, men då behöver våra värderingar först få komma upp till ytan.

Låt väggarna berätta

Jag funderar över hur viktigt det är att vi diskuterar vilken pedagogisk barnsyn vi har i arbetslagen och vad olika begrepp betyder för var och en av oss i arbetslaget. Vad innebär barnperspektiv när vi diskuterar pedagogik och hur skapar vi förutsättningar för lärande i våra barngrupper. Vad har betydelse när vi skapar delaktighet i en barngrupp och  vilka förutsättningar skapar förutsättning för utveckling och lärande.

I veckans förskolechatt om socialt samspel belystes vikten av att arbeta med kommunikation och samspel i barngruppen för att skapa bra klimat som gynnar det gemensamma samspelet i barngruppen. Genom att stötta i kommunikationen kan hjälpa barn att hitta sin plats i leken och gruppgemenskapen. Vi behöver också diskutera hur vi kan skapa individuella förutsättningar för alla barn att komma till sin rätt i  förskolans och skolans verksamhet. Vilka faktorer hjälper till att skapa en en hållbar pedagogik i förskolans och verksamhet?

Efter att ha läst om Vygotskij i praktiken som Leif Strandberg funderar jag över hur vi kan använda miljön på förskolan  för att skapa förutsättning för interaktioner i barngruppen. Vygotskij betonar samspelet mellan barnet och miljön. Ifrån det sociokulturella perspektivet blir det också betydelsefullt att belysa helhetens betydelse för lärande? Barnens erfarenheter blir viktiga att utgå från när vi ska skapa lärmiljöer, sett ur sociokulturellt perspektiv.Vad är viktigt när vi skapar förutsättning för samspel och lärande? Är det pedagogerna och lärarnas tankar som blir tongivande när rummen planeras eller får barnen ta aktiv del av planeringen?

Bicyle tire dome
Foto: Spoke ’n’ Chain

Måste vi ha dockvrå på alla avdelningar för att det alltid funnits, eller vågar vi vara radikala och anpassa miljön efter barnens intresse så att den återspeglar det barnen finner intressant?
Forskning visar att barn leker bättre utan den traditionell dockvrå och klätterställning. Miljö som inte är färdig möblerad erbjuder möjligheter för barnen att vidareutveckla den, samtidigt som traditionella stolar kan bli tåg eller bil i leken. Oavsett hur vi formar miljön är det viktigt att vi planerar först innan vi sätter igång. Att vi utgår från barnens aktuella intresse i barngruppen.
Om man som personal väljer att anpassa miljön till populär kulturen är det viktigt att börja med reflektion och kartlägga sin egen barngrupp, vilka intressen och tankar om lärande har barnen i din barngrupp? Det är de aktuella intressena som finns i gruppen som skapar kulturen

Även om många idag börjat anpassa miljön efter barnen blir det en stark skiljelinje i begreppet anpassa miljön till barnets intresse kontra låta miljön återspegla barnens intresse. Vad berättar väggarna i ditt klassrum? Hur återspeglas barnens arbete och den pedagogiska dokumentationen?

Vad kan väggar berätta?
Foto: xjy (CC BYNC 2.0)

Våra erfarenheter bildas i relationen till det sammanhang vi lever i. Våra erfarenheter bildar också ram för vad vi upplever är riktigt och rätt. Våra erfarenheter ligger också till grund för hur vi kan ta till oss innehållet i undervisningen. Alla elever kan, utifrån sina förutsättningar. därför är det också viktigt att barn och vuxnas erfarenheter tillsammans återspeglar interaktionerna i lärmiljön. Samspelet blir det intressanta, som ständigt går att utmana till nya nivåer. Att fånga elevers erfarenheter och tankar om lärande är viktigt för att skapa arbetsro eller för att skapa ett delaktigt klimat i barngruppen. En verksamhet som bygger på att lärande och omgivande kultur bildar helhet har mycket att vinna på när det gäller att skapa framgångsrika förutsättningar för lärande och utveckling, jämfört med tankegången att det är enskilda barn eller elever som måste hitta förutsättning för lärande, och prestera bättre för att lyckas. Hur ofta diskuterar ni pedagogiska förutsättningar för arbetet? Eller diskuterar utifrån aktuell forskning, Lite för ofta skrapar vi på ytan istället för att diskutera pedagogik på djupet.

Sociala relationer i forskolechatt

Sociala relationer i förskolan

Veckans förskolechatt kommer handla om sociala relationer i förskolan. Jag har blivit ombedd att skriva en bloggtext med olika vinklar på ämnet som kan ligga till grund för vad området sociala relationer kan omfatta. Hos MiaEsa finns en kort bloggtext om sociala relationer. Hon betonar också förskolans uppdrag att skapa varaktiga grundläggande relationer till alla barn och undrar hur vi i förskolan prioriterar relationsskapande.Förutom grundläggande relationer mellan barn och pedagoger i förskolan ryms i ämnet sociala relationer också frågeställningar om hur vi kan få högt i tak i våra arbetslag. Vad behövs för att utveckla ett hållbart demokratiskt klimat mellan pedagogerna i arbetslaget och hur vilken betydelse har det för det pedagogiska klimatet på förskolan?

Hur hjälper vi barn som har svårt att leka?
Foto: Kristina Alexandersson (CC BY-NCSA 2.0)

Förskolechatt har vid tidigare tillfälle diskuterat inskolning i olika former. Inskolning är kanske det man först tänker på när vi tänker på sociala relationer och förskola. Under inskolningen grundläggs kontakten mellan barn och pedagog i barngruppen. Vilket förhållningssätt personalen har får stor betydelse för hur relationen mellan barn och pedagog, samt pedagog förälder utvecklas. Idag använder sig många av tredagars-inskolning vad det kommer ifrån och vad det har för effekter på barnen är fortfarande till stor del obeforskat. Förutom själva starten vid inskolningen, är det intressant att vi fokuserar på vilka metoder vi pedagoger använder för att fortsätta etablera den relation inskolningen är starten på? Hur skapar vi bra relationer med barnen i förskolegruppen och hur hjälper vi barn, barn att etablera relationer och kamratskap mellan varandra. Jag har tidigare skrivit om Fanny Jonsdottirs forskning som visar att .mellan 2 och 4% barn av de som dagligen vistas i förskolan står utanför kamratskapet i förskolan.

Vid ett tidigare tillfälle i våras diskuterades leken i förskolechatt, frågor som flera ställde sig i samband med chatten var: Hur hjälper vi barn som har svårt att leka i förskolegruppen? Hur kan vi hjälpa barn vidare i leken? Detta är också intressanta tankar att ta med sig in i en diskussion om socialt samspel i förskolan. Vilken lek tillåter vi att barn leker i förskolan?

Vikten av goda relationer

En längre tid har jag funderat över vikten av goda relationer i förskolan. Relationer är A och O för att kunna skapa delaktighet i en barngrupp. Ofta prioriteras inskolning högt i förskolan. Mycket tid viks åt att bygga en bra föräldrakontakt och skapa bra relationer mellan pedagog och barn. Mina funderingar handlar om hur vi följer upp de trådarna och arbetar vidare som pedagoger för att skapa delaktighet mellan barn/barn i gruppen och mellan vuxen/barn. Ingrid Engdahls forskning om toddlare (pdf) lyfter relationernas betydelse för barnets sociala utveckling. Pedagogernas förmåga att skapa varaktiga och djupa relationer har stor betydelse för hur barnet i takt med stigande ålder förmår att visa empati för kamraterna. Stora barngrupper påverkar pedagogernas möjlighet att bygga djupa och varaktiga relationer, dagarna är ofta fyllda av aktiviteter och pedagogerna ska räcka till många barn. Ändå undrar jag

Om inte pedagogerna i förskolan prioriterar relationsskapandet, vem ska då göra det? 

Den specialpedagogiska forskningen visar att förskolan ur historiskt perspektiv arbetat kompensatoriskt med att stötta barn i behov av särskilt stöd. Bla visar Fanny Jonsdottirs forskning att så mycket som 10 % av barnen i förskolan saknar kamrater, många får aldrig eller sällan möjlighet att knyta vänskapsband i förskolan. En viktig faktor för att kunna delta i socialt samspel, är att pedagogerna prioriterar och stöttar barnen när de visar intresse för att delta i leken eller socialt samspel med kamraterna. Frågan är bara

Hur förskolan arbetar med sociala relationer och om vi är medvetna om att alla barn inte på egen hand klarar att bygga vänskapsband.

De behöver vuxna som stöttar och visar hur man gör, alla barn kan kanske inte delta i socialt samspel eller alla kanske inte vill? Men oftast tror jag det handlar om att någon visar hur man gör och hjälper barnen knyta vänskapsband. Efter ett intressant samtal med en twittervän MiaESa om relationsskapandets betydelse påminde hon mig om att läroplanen till stor del är sprungen ur ett sociokulturellt sammanhang. På hennes blogg finns en intressant vinkel av vårt samtal.

Förskolans läroplan (och därför vårt uppdrag) utgår från ett socio-kulturellt perspektiv. Det vill säga, utgångspunkten är att lärande sker i sociala sammanhang. Goda relationer är alltså grunden till allt vi gör i förskolan och det är därför viktigt för oss att förhålla oss till i såväl omsorgsuppdraget, som i lärandeuppdraget. (från bloggen Barnkulturen, MiaESa)

Därför undrar jag vad tänker ni andra i förskolan om relationsskapande och hur arbetar ni förebyggande med sociala relationer? Varför ges inte relationsskapandet mer plats i förskolans verksamhet?

Matematiken finns överallt

Jag följer debatten om matematik i media med stort intresse. Hur viktigt är det att kunna algoritmer och bli duktig på att huvudräkning. Det är viktigt för att bli duktig i ämnet, men ska du förstå vad du behöver matematik till i vardagen tror jag faktiskt inte att bara algoritmkunskap hjälper. För att ämneskunskaper ska fungera i det verkliga livet krävs det ibland att du måste hitta intresset för ämnet. Du måste se matematikens eget språk i din omgivning. Ta matematik exempelvis hjälper det, att kunna räkna algoritmer och använda rätt räknesätt, när du väl ska använda matematikkunskapen i vardagen?

Jag tror att det krävs både att du lär dig räknesätt och att du lär dig strategier för att använda matematik kunskapen i det verkliga livet. I vardagen, för matematiken finns i stort sett överallt runt omkring oss.

Hur många fjärilar se du och vilken form? Foto Ann K Larsson

När jag var yngre kämpade jag ständigt med matteproven, jag skrev sällan prov med mer än 5 poäng rätt. Jag lärde mig hänga upp multiplikations tabellen på egna kom ihåg-korkar, men när jag kom upp på tolvans tabell blev det svårt. Det tog lång tid för mig att lära mig klockan, men när jag väl hittat strategier gick det bättre. Likadant med läs talen som ofta ställde till stort bekymmer för mig. Min största svårighet var att jag inte kunde tänka i perspektiv, att förstå hur en romb eller pyramid såg ut eller en kub, gav mycket tankemöda. Många var de dagar jag gick till skolan med en klump i magen av olust, jag kände mig dum som inte förstod. Allra mest bekymmer vållade mig fysiken, som jag aldrig blev någon hejare på. Faktum var att jag skolkade för att slippa matten och den ändå mer förhatliga fysiken, för jag lärde mig aldrig förstå atomernas sammansättning. Som förskollärare och lärare tycker jag om att experimentera med barnen på deras nivå. Vi har arbetat mycket med vikt och volym och provat olika experiment i mitt tidigare arbetslag. Så småningom fick jag bra betyg och läste senare upp gymnasiebehörigheten och matematiken, på folkhögskola. tack vare bra matematiklärare. Länge såg jag mig som någon med dyskalkyli och tyckte detta med matematik var svårt. Jag upptäckte att jag var mycket bra på andra ämnen som pedagogik och psykologi, jag fick tillbaka tilltron på min egen kapacitet och gick vidare. Med tiden bleknade minnena av matematiken och fysiken. Men matten förknippade jag med olust  tills jag började läsa till förskollärare och jobba i förskolan.

Sortera efter form också matematik Foto Ann K Larsson

Under mina år som förskollärare  var förskolan jag arbetade på med i ett matematiknätverk och vi arbetade medvetet med matematik i olika former. Vi arbetade mycket med praktisk matematik med barnen. Upptäckte former och antal. Vi sorterade och arbetade med utomhus matematik. Jag gick tillsammans med några kollegor vidareutbildning utomhusmatematik.

En dag hade en kollega med sig en stor kub som hon byggt av sugrör som hon ställde upp på golvet under ett arbetsplatsmöte. Hon gick då vidareutbildning i matematik. När jag såg kuben, såg jag formen, det blev en aha upplevelse för mig. Efter att jag började kunna se i perspektiv, såg jag mycket annat som mina matematiklärare i grundskolan inte förmått förklara för mig. Att arbeta med former och hjälpa barnen uppleva former är sedan dess viktigt för mig för att barnen senare ska förstå vitsen med geometri. Att få uppleva rumsuppfattning underlättar när de ska föreställa dig hur en kub ser ut.

Ibland tenderar matematiken till att handla om siffror och antal men att kunna hantera geometriska former och upptäcka läges ord  i vardagen är också mycket viktigt när vi talar om yngre barn och matematik. Det barn som en gång lärt sig se exempelvis mönster i tillvaron omkring sig, kan senare också skapa egna mönster och förstå vitsen med att arbeta efter en ritning. Förstår du värdet i pengar kan du själv handla fika och köpa glass i skolkiosken. När du blir äldre behöver du kunna mer matematik och huvudräkning för att klara vardagsekonomin, då är det viktigt att du först fått hjälp att upptäcka grunden. Därför är det viktigt att vi lär förskolebarn generalisera talen de lär sig. Att kunskapen också fastnar i huvudet och omsätts i praktiskt vardagskunskap. Låt oss därför uppmuntra barn att se former i omgivningen, visa dem mönsterskatten som finns på deras kläder eller runt om er i omgivningen. Låt matematiken visa sig i många uttrycksformer.

Undervisning på barnens vilja

Krav/förväntan

Reflekterar över vad som är skillnaden på att ställa krav på prestation eller lärande på en elev jämfört med att förvänta sig att eleven kan lära sig efter sina förutsättningar. Vilken roll spelar våra egna outtalade tankar för elevers eller barns vilja att lära sig? Hur mycket tid ger vi barnen att förstå, vad vi förväntar oss att de ska klara av?

Ibland har vi vuxna i skolan och förskolans värld så fullt upp med det vi behöver göra för stunden, så vi faktiskt missar att låta barn betrakta det som sker runt omkring dem – så länge som de behöver. Vi tolkar omgivningen med helhetsperspektivet och planerar redan vad som ska ske nästa dag. Men barnen har sin egen tidsram och sin egen agenda, att vänta in dem så de får tid att ställa om och ställa in sig på en aktivitet är viktigt. Många gånger glömmer vi att förklara det vi tycker är självklart, vi tänker inte på att dubbelkolla att vi för fram informationen så tydligt så att barnen förstår. Helen Tranqvist beskriver det  när hon skriver om theory of mind som att vi måste byta utkikstorn, istället för att titta på lärandet från vårt eget utkikstorn och perspektiv behöver vi klättra över oss i grannens torn och byta vy. När eleven agerar på ett oväntat sätt är det troligast att eleven inte förstått vad som förväntas av honom eller henne i just den situationen.

Foto: Per Egevad (CC BY 2.0

John Hattie menar att det allra viktigaste för lärare är att kunna se sin egen undervisning med elevernas ögon. I sin forskning har han listat viktiga faktorer för skolframgång och att vi lärare har förväntan på barnen är en av de faktorer som lyfts fram. Genom att stanna upp en stund och vara mer i nuet, kan vi observera elevernas intresse och skapa lär tillfällen av det. Förväntan menar flera pedagoger som jag diskuterat det med är att ha en tro på att barn eller elever kan, det handlar också om att välja sina ord när vi ger elever uppgifter att göra så att elever eller barn får känslan av att vi vuxna räknar med att de kan. Att de kan hitta egna strategier för att lära in nya färdigheter.

Undervisning på barnens vilja

För mig är det en viktig skillnad i hur jag uttrycker mig, kunskapsmål  finns i min planering , men orden spelar en mycket stor roll för hur eleven känner självkänsla.  Orden och våra handlingar visar om vi har förväntan på eleverna. Det handlar om hur vi skapar undervisning som bygger på barnens vilja att lära.


Fiskfångsten – språkutvecklande arbetssätt i förskolan

Språkutveckling

Efter att ha varit på en intressant studiedag som handlande om språkutveckling och språkutvecklande arbetssätt i klassrummet känns det intressant att jämföra språkutvecklingen i skolan med förskolans sätt att arbeta med språkutveckling. Katarina Lycken Rüter  berättade om arbetet med Ankomsten, ett språkprojekt som ledde till att hon och hennes kollega blev nominerad till Guldäpplet. I föreläsningen berättade hon om betydelsen av att arbeta med bilderböcker, bilderböcker kan vara nyckeln till att få igång det muntliga språket, när de utmanas att berätta om bilderna. Mina tankar gick till alla föreläsningar jag varit på under de år jag arbetat i förskolan som handlat om språkutveckling.  Det är spännande att se likheter och skillnader. Jag funderar över om det finns en röd tråd i arbetssättet med språkutveckling som sträcker sig från förskola till skola. Hur lägger förskolan grunden till språkutveckling och hur kan vi knyta samman språktråden från förskoleålder till gymnasieålder?

På eftermiddagen lyssnade jag på en föreläsning som handlade om språkutveckling för barn i yngre åldrar. Anna Lena Holm föreläste om sitt arbete med nyanlända elever. Hon berättade och visade exempel på hur hon och hennes kollega arbetat för att hjälpa barnen sätta faktatexterna i ett sammanhang. När föreläsaren nämnde att barnen påverkades av förförståelsen och att det förenklades av att de hade bilder som stöd för skrivande och berättande, drog jag återigen paralleller till förskolan. Flera av föreläsarna under dagen benämnde att det krävs träning för att ställa språkutvecklande frågor runt en text. Jag började tänka på ett tillfälle när vi pratade om samlingen och samtalsutrymme under samlingen med de äldre förskolebarnen.Vi arbetade under en  vårtermin extra mycket med att ställa språkutvecklande frågor runt bilderböcker och samtalade om bilder som fanns i böckerna. Barnen associerade till sin omgivning och började samtala om olika händelser och sammanhang. Under en samling berättade de  att de tyckte det var svårt att ställa frågor om saker och händelser de funderade över. Det svåra var inte att svara på frågor utan att ställa frågorna. De ville gärna ställa frågor men visste inte riktigt hur de skulle ställa dem.

Fiskefångsten

Vi tog en för barnen välkänd övning där de brukade fiska upp fiskar, med olika sånger på baksidan och utökade valet till olika frågor. En del fiskar hade en sångtitel på baksidan andra hade frågor på baksidan. En del var instruktioner där barnen skulle hämta saker i en viss färg. Andra val handlade om att svara på berättande frågor, eller beskrivande frågor. Några av barnen målade våra fiskar och andra barn valde innehållet på frågorna.

Att få ställa frågor

Förskolan är van att arbeta reflekterande och utforskande. Vi är vana att ställa frågor om olika aktiviteter, att kolla om barn kan alla svåra ord när vi läser böcker. Vi är duktiga på att ge utrymme att prata om bilderna, men frågan är om barnen får samtalsutrymme? Om vi läser böcker eller lyssnar på barnen när de diskuterar vardagssamtal, hjälper vi dem att knyta texten till den omgivning de befinner sig?. Hur arbetar förskolan med att utveckla barnens egen referensram och knyta samman den med läslust. När barn inte vill läsa, tar vi reda på vad det beror på? När barn är tysta frågar vi efter deras tankar? Ett språkutvecklande arbete handlar om att knyta trådar mellan det sammanhang barn befinner sig i och utmana deras tankar och språk så att de kan utveckla sitt språk ytterligare lite till. Att kunna använda sitt språk i ett skolsammanhang kräver att vi än mer ser barnens lust och vilja och ger dem mandatet att bli lyssnade på. Det kräver att vi tar reda på vad de kan och vet om olika ämnen. Att vi aktiverar det de redan kan och hjälper dem sätta ord på de erfarenheter de redan har.

Är det så att både förskola och skola är bra på att hjälpa barnen/eleverna med beskrivande ord. Med berättande texter och och fakta texter, men mindre bra på att tidigt lära barnen associera den lästa texten till det sammanhang de själva befinner sig i? Hur tar vi vara på barnens eget tänkande och utmanar det till läsförståelse?

|

Läs mer om Anna Lena Holm via DuoAB, Anna och Biljana

Hur uppstår kunskap

Under de senaste dagarna har jag funderat över vad kunskap är och hur kunskap uppstår.
Är kunskap statisk eller något vi förmedlar till varandra. Uppstår kunskap i dialog med andra när vi lär in nya upptäckter. Eller kan du på egen hand upptäcka och bilda dig erfarenheter som inte kan förmedlas enbart med hjälp av talad kommunikation. Att fundera över hur vi lär oss och kommunicerar med varandra är fascinerande. Vad är grunden för att vi ska lära oss och vad är viktigt att lära sig för att utvecklas till en så bra människa som möjligt? Jag har inte mer svar än någon annan, men föredrar att tro att kunskap uppstår och bildas i miljöer som gynnar lärande. Hur skapar vi miljöer som gör att vi lär in nya erfarenheter så bra som möjligt. Att kunskap bildas när vi lär oss utifrån den förståelse vi bär med oss i vårt gemensamma bagage. Därför gäller det att lära sig av varandras erfarenheter och upptäcka olika sätt att tänka. I de olika erfarenheterna och synsätten hittar vi spännande lärprocesser att utmana barn och vuxna i. Kunskap skapar vi tillsammans när vi lär tillsammans och visar att det finns olika sätt att betrakta världen. Livsvärlden vi vistas i är vår gemensamma erfarenhetsram. Därför är det så viktigt att utmana varandra att lära nytt även om det vi betraktar som sanning.

Barnen och pedagogen söker kunskap tillsammans.
Foto: Kristianstads kommun/Claes Sandén (CC BY-NC 2.0)

Barn tänker på ett annat sätt än vuxna och kan vi skapa arenor där vi kan mötas uppstår spännande möjligheter att lära tillsammans. Utifrån detta blir det spännande att fråga sig vad som är viktigt att lära sig i förskola och skola. Vilka erfarenhetsramar utgår vi från när vi lär ut kunskap?

Efter förra veckans förskolechatt om förskoleklass funderar jag ändå mer på vad vi lägger i begreppet kunskap och hur vi definierar vad som är viktigt för barn att lära sig.
Förskolan tänker ofta att en en kunskapande miljö uppstår i dialoger och gemensamt upptäckande baserat på att barn kan upptäcka kunskap med en vuxen. Vi uppmuntrar barns förmåga att upptäcka med kamrater och andra vuxna. Leken är ett sätt att lära in nya erfarenheter och leken har ett egenvärde för barnets egen skull. Skolan å andra sidan har en mer traditionell betoning på lärmiljö där undervisningen är det centrala som ska läras in. Leken har en central plats även i förskoleklass, men leken är annorlunda när barnen växer och blir större. Inget av synsättet behöver vara sämre än det andra utan det handlar om hur vi kan hitta sätt att förstå varandra. Skapa nätverk där vi diskuterar skillnader i sättet att se på pedagogik kan vara ett sätt att få djupare förståelse för varandras verksamhet. Mellan dessa olika sätt att bedriva verksamhet är det lätt att det uppstår missförstånd och att vi tycker att samverkan mellan skola och förskola kunde vara bättre.

Ska vi lära av varandra i olika skolformer måste få börja med att definiera och diskutera vad kunskap och undervisning betyder i respektive verksamhet. Då kan vi mötas och som nästa steg börja diskutera hur samverkan mellan förskola och skola borde se ut.