Varför blogg?

En vän frågade varför jag bloggar. Bloggen är min ventil. Den är en plats där jag kan rensa och sortera mina tankar. Där jag kan skriva om saker jag tycker är viktigt. När frågan åter aktualiseras via sociala medier, passar jag på att göra ett kort försök att svara på varför jag bloggar.

Hur började det då? Vad var det som till slut gjorde av jag blev intresserad av att blogga?

Frågorna om bloggandet har fått mig att minnas hur allt började när jag hittade ut på nätet ivrigt påhejad av min man och en handfull nära vänner. Jag är ingen teknikmänniska, trots detta har datorn sakta men säkert blivit ett naturligt pedagogiskt hjälpmedel i min vardag. De senaste åren har datorn blivit ett naturligt del av vardagen. Datorn är ett pedagogiskt verktyg i vardagen och har ersatt mycket av det vi förr skrev med papper och penna. För några år sedan tyckte jag det räckte så, att använda Facebook och Twitter kändes avlägset. Däremot har jag alltid skrivit, så länge jag kan minnas har historierna funnits i mitt liv.Som liten älskade jag fantisera och hade ett helt gäng låtsaskompisar, utanför Eskilstuna finns en linbana, som fascinerade mig. Där uppe i en av korgarna bodde min låtsaskompis på Vingen, som fanns nära mig i leken som liten. När jag blev större ändrade lekarna karaktär och blev berättelser. När vi fick en text med tre meningar färdigskrivna och fröken bad oss skriva resten, mådde jag som bäst. Skrivandet har sedan följt mig genom livet, ett stort antal brevkompisar gav mig chansen att hålla fler språk levande, jag skrev på svenska, norska och engelska.


När papper och penna inte räcker.
Foto: Jacqueline Torres López (CC BY-NC 2.0)


För flera år sedan fick vår dotter sitt diagnosbesked. Vi hade gått igenom en utredning och var inställda på att det nog fanns någon form av funktionshinder. Men att det skulle vara en ovanlig diagnos vi skulle få besked av förväntade sig nog ingen av oss. Inte heller att det skulle vara en sällsynt diagnos med få möjligheter att hitta information om. Känslan när man som förälder stiger ut med motstridiga känslor och en liten bit papper där man kan få information om diagnosen, är svår att sätta ord på. En adress till socialstyrelsen är vägledningen som ges. Fakta är begränsad och finns i begränsad form.Som förälder måste du hitta andra sätt att navigera på när du ska skapa dig förståelse och kunskap om vad det innebär att leva med sällsynt diagnos.Vilket är nödvändigt för att livet ska fungera på ett bra sätt. Internet blev den väg jag valde för att söka information. Först följde jag bara de närmsta vännerna och anhörigföreningen som vi tillhörde. Med tiden kom jag att dammsuga  nätet efter information. Bloggarna som beskrev familjelivet blev viktiga för mig. De beskrev vardagen och där kunde man känna igen sig. Nu använder jag de erfarenheterna när jag föreläser om föräldraperspektivet och berättar om vår vardag.

I samband med föreläsningarna har fler åhörare som undrat om jag har hemsida. Efter att de hört mig berätta vår historia och mitt föräldraperspektiv. Jag ville skriva längre texter och hemsidan kompletterades med en blogg. Det mynnade ut i en professionell facebooksida, en hemsida och blogg. Föreläsandet har med tiden blivit mer inriktat även på pedagogik. I takt med att jag själv fått mer kompetens, har det blivit viktigt att sprida mer kunskap. Jag upptäckte att Twitter var ett bra komplement för den som gillar diskutera. Via det har jag fått ta del av ett utvidgat kollegium som jag idag inte vill vara utan. Jag har förstått att det finns många som känner igen sig i det jag skrivit. Bloggen har också blivit ett sätt för mig själv att sortera mina egna tankar när jag får skriva ner dem. Den funkar lite som en byrå, där jag får sortera olika tankar i olika fack. Det hjälper mig få perspektiv i yrkesrollen och det sociala   utvidgade kollegiet har hjälpt mig växa som pedagog. Nätverkandet är idag en naturlig del av vardagen som jag inte skulle kunna tänka mig vara utan. Responsen som jag fått på bloggandet gör mig både glad och rörd, liksom responsen jag får på Twitter.

Stafettjulkalendern – Lucka nr 14

#Stafettjulkalendern lucka nr 14

Idag är det min tur att välja bok i julkalendern. Bokvalen skulle handla om en bok som betytt mycket under utbildningen till förskollärare. Med visst intresse har jag följt lucköppningarna och läst om alla spännande bokval som presenterats i julkalendern. Böcker är spännande och det finns så mycket olika titlar att välja emellan. Det finns också många böcker som påverkat en som förskollärare och gett inspiration till utveckling i yrket.

Jag skulle kunna valt böcker inom pedagogik eller skapande som kommit att bli mina favoritområden men efter och funderat en del, har mina tankar vandrat bakåt i tiden till de år jag läste till förskollärare i slutet på nittiotalet. Jag har arbetat i ca 15 år som förskollärare, och att summera vilken titel som betytt mest är oerhört svårt. Jag tänkte därför fokusera mest på det område jag tyckte var mindre viktigt när jag var ny som förskollärare. Mitt intresse för motorik och rörelse var inte speciellt stort under utbildning och jag var inte så aktiv under våra lektioner i gymnastik. Jag hade egna negativa minnen från gymnastiken på grundskola och gymnasium som påverkade mig i negativ riktning.

Något år efter att jag var klar förskollärare vikarierade jag på en resursavdelningen, där barnen hade olika funktionsnedsättningar både kognitiva och fysiska  funktionshinder. Förskollärarna och pedagogerna på avdelningen arbetade mycket med leken och var positiva till rörelseglädje. Vi var ute mycket och jag lärde mig vilket viktigt område det är. Gården och närmiljön erbjuder så många bra tillfällen till rörelseglädje och härliga grupplekar. I samma veva läste jag de första av Ylva Ellnebys böcker ”Om du inte rör mig så dör jag” och  ”Barns rätt att utvecklas”,  jag  fick möjlighet att omsätta kunskaperna i praktiken. Det satte fart på ett intresse för rörelse som sedan bara har stärkts genom åren. Ytterligare några år senare hamnade jag på en förskola som haft rörelse och motorik som inriktning på verksamheten. Där har jag sedan arbetat i mer än tio år, vårt välfyllda rörelserum har varit en del av vardagen. Jag har arbetat med kollegor som varit idrottslärare och förskollärare. Naturligtvis har det påverkat mig. Vi har också haft många barn med flerfunktionshinder integrerade i barngruppen och det kan inte nog betonas hur viktig rörelseglädjen är, inomhus och utomhus. Av skickliga duktiga kollegor har jag lärt mig hur viktigt det är att arbeta med motorik och rörelseglädje för att fullt ut kunna dels få kontroll över sin kropp, dels skapa en grund för inlärning, koncentration och kommunikation. Kommunikationen är livsviktig och rörelse är otroligt viktigt för självkänslan lusten, glädjen och gemenskapen i gruppen.

Nu när jag sakta glider över i mitt nya yrke som specialpedagog tar jag med mig rörelseglädjen som en röd tråd från förskolläraryrket in i nästa profession. Att få röra sig under lekfulla former tillsammans i sång, musik, dans, grupplekar är självklart. Att på ett roligt sätt träna motorik i lek stärker både självkänsla och självförtroende förutom kroppsuppfattning. Motoriken känns lite bortglömd som område och det är synd för den ska vara rolig och självklar i vår verksamhet. Med glädje såg jag att mina boktips också lagom skrivits om och getts ut i nya utgåvor.