Varför Läsa

Plommon och krusbärsmarmelad

Sitter vid köksbordet och tittar på bokstäverna på matförpackningarna och frågar dottern? ”Vad står det här kan du läsa bokstäverna?” Tillsammans efter mycket möda läser vi Plommonmarmelad. Det är svårt, för det står med små bokstäver i kokboken och bokstaven lilla l ser ut som ett stort i i dotters ögon. Tillsammans formar vi bokstäverna och provläser, plommonmarmel… Sedan fastnar vi innan vi återigen provar, marmelad… Jag skriver plommonmarmelad med stora bokstäver på ett annat papper och nu går det lättare. Stora bokstäver känner vi igen. Stora bokstäver har hon lärt sig känna igen på förskolan, de flesta identifierar hon och ljudar, små bokstäver är mycket svårare och en del är väldigt lika varandra. Därmed också lätta att förväxla med varandra. Vi ska göra krusbärsmarmelad och letar efter recept i kokboken. Krusbär som dottern och jag plockat tillsammans på krusbärsbusken på vårt lantställe.

Hemgjord krusbärsmarmelad foto: @Skaparn

Varför

Dottern tittar återigen uppgivet på mig och frågar ilsket måste vi träna på läsning igen. ”Varför måste jag läsa hela tiden?” Frågan stannar i mina funderingar och jag börjar återigen tänka
Hur förklarar jag, du är så stor nu så då borde vilja läsa. Varför är det bra att kunna läsa? Varför ska jag kunna läsa mamma? 
Eftersom jag utgår i tankarna från dotterns dubbeldiagnos autism/adhd. Skriver jag texten med utgångspunkt från det perspektivet. Faktum är dock att jag dagligen lär mig lärdomar som är bra att kunna även i andra sammanhang av min dotter. Det självklara blir synliggjort. I den vardagliga pedagogiken kan jag använda det som utgångspunkt för  lärandeperspektiv.

Är det så att vi ska lära oss något?
Är det självklart så, att det är bra att veta varför vi ska lära oss just den uppgiften.
I lärandeperspektiv gäller detta i synnerhet. En elev med svårigheter i lärandet kommer knappast nå målet om ingen förklarar vad haken är. Men om någon förklarar, finns det genast en potential att nå en bit till. Att lära sig något nytt.
Ta t ex kartan. För att läsa kartan måste du veta åt vilket håll norr är annars kommer du ganska fel om du ska följa en en karta. På samma sätt måste du veta vad innehållet är i den uppgift eller kunskap du förväntas utföra. Det ger dig större chans att lyckas och nå ditt mål.

Oftast reflekterar vi nog inte över varför men frågan kan ändå vara bra att ställa. För många barn med autism och Aspergers syndrom  krävs det att de hittar den inre motivationen och drivkraften för att lärandet ska bli meningsfullt. De behöver få förklarat varför, för att det ska vara lättare att lära. De kan inte uppfatta det som är självklart för de flesta av oss i vardagen. Med bilder, text och enkelt språk behöver de få innehållet tydliggjort, De behöver tydliggörande pedagogik för att kommunikationen ska fungera. kommunikation kan se ut på olika sätt och det finns olika metoder för olika individer.

Metoder 

Vi kör på med metoder innan vi förklarat grunden och då blir det också konsekvenser eftersom personerna som ska lära sig inte förstått vad de ska lära sig. Personer är självklart olika. En erfarenhet från min egen föräldraroll är att en större förståelse för varför kan skapa motivation till ny lärdom.  Därför sätter jag mig ner och ritar en seriebeättelse om varför det är bra att kunna läsa. 
När man ska åka tåg behöver man veta vart man ska åka. När man ska laga mat behöver man veta vad som ska vara i receptet och så vidare. Under frukosten tittar hon glatt på mig och säger ”…när man ska åka buss behöver man veta vart bussen kör och vilken buss man ska åka, mamma rita bussen glöm inte det.” 
Vi ritar bilder till för att förstärka språket och både hon och jag känner oss gladare. Jag ritar en baksida till också för att hon ska veta hur hon kan träna läsning. Vi köpte vi en iPad och fyllde med bokstavsappar. Men jag glömde förklara vad hon skulle göra med apparna.  Kanske blir det lite roligare att använda paddan och framför allt enklare att förstå innehållet efter att ha läst vår serieberättelse några gånger. Tre appar som jag tycker har varit till hjälp hemma är Ritpratse bokstavsljuden och lyssna och läs.


Varför Läsa

Kom ihåg att ställa den frågan då och då och backa i dina tankegångar. Metoder och kartläggning är bra men vi får inte glömma grunden att förklara varför läsa, varför lära sig något. Genom att reflektera tillsammans kan vi starta motivationen och fortsätta läsa gatskyltar och lösenord till spelen på datorn hemma. Vi kan motivera ett intresse precis som man kan göra med lärandet. Vi kan sätta igång en process. Vissa lär sig med fantasin som drivkraft andra lär sig genom att få stanna upp och få saker förklarat.Alla barn med är olika men den inre motivationen är en drivkraft för alla när vi hittat den och startat den. Varför läxa, varför skola osv kan vara viktiga och väsentliga frågor att ställa sig. det är bara det att vi som omgivning ofta glömmer detta. Vi har lite för bråttom lite till mans. Vi har också lite för bråttom att tänka det går inte, istället för att reda ut orsaken och stanna upp och lyssna. Jag fortsätter mitt reflekterande och tackar dottern som återigen fått mig att tänka efter, och det tror jag vi är fler som behöver göra.

Samarbete – en bortglömd nyckelkompetens

När jag följde veckans debatten på Skolchatten om kollegialt samarbete och tidigare Förskolechatt som handlar om makt i förskolan inser jag att detta med samarbete inte är enkelt.
Det kollegiala samarbetet borde vara en tillgång och ett lyft för varje lärare. Men det tycks som vi har kommit långt bort från det som borde känneteckna kollegialt samarbete.

Samarbete en tillgång

Diskussionen som var runt ämnet om makt i förskolan under vårens förskolechatt, visar på samma indikationer. Att samarbeta är svårt. Att det kräver mod och stolthet att stå rakryggad för sitt uppdrag. Det är inte så enkelt längre som det var tidigare, om det någonsin varit enkelt.  Hur gör man då för att få mod?
En inte alldeles enkel fråga men för mig handlar det mycket om att få tillbaka tro på lärandet för lärandets egen skull. Att använda kärleken som rättesnöre vilket Micke Gunnarsson formulerar väldigt bra. Det handlar också om att lära sig samarbeta i grupparbete i kollegiala sammanhang, för det krävs det  insikt hos Lärare och pedagoger. Det ingår som ett av EUs  åtta nyckelkompetenser och är en uppgift vi har att sträva efter. Om vi väljer att inte göra det får vi ett större problem, för hur ska vi någonsin få elever att samarbeta om vi inte kan stå rakryggade inför varandra och går före med gott exempel?

EU:s nyckelkompetens nr 6

 Pedagogiska samtal

Jag tror att om några går före kan det utvidgade kollegiet  som finns i sociala medier, bli ett stöttande kollegium som arbeter tillsammans för att höja vikten av samarbete. Börja värdesätt fortbildning och handledning om samarbete, Satsa på pedagogiska samtal. Gå före och visa på goda exempel, ett gott samvete betyder också mycket. Ensam är inte stark och kommer aldrig vara det. Tillsammans skapar vi förändring.

Civilkurage och folkhögskola

Jag har fått frågor om varifrån vi får civilkurage
För egen del har jag gått några år på folkhögskola. Där lärde jag mig en mycket viktig sak som verkar vara motsats till dagens klassrum. Jag lärde mig tro på min egen förmåga, tillsammans med andra. Jag lärde mig vikten av samarbete. Som tilltufsad 20-åring kom jag till folkhögskolan, tveksam på om jag skulle ge lärandet en chans. Med avhopp från gymnasiet i bakfickan. Ingen hade fått mig att uppnå målen i matematik, fått mig att förstå nyttan med matematik.

Som vuxen har jag förstått att jag har dyskalkyliproblematik, jag har själv svårt att räkna matematik. Men kan oftast förstå var svårigheterna sitter för andra och har vidareutbildning i specialpedagogik med fokus på matematik.

Under åren på folkhögskolan förändrades sakta men säkert, min egen tro på vad jag kunde. Därmed också tron på vad andra kan, någon såg hur mycket jag försökte, vilken möda jag lade ner även om resultaten var dåliga på proven. Lika mycket som lärarens tilltro betydde, betydde kamraternas stöttning. Tillsammans kämpade vi för att klara av prov och genomföra grupparbete. Tillsammans byggde vi en positiv stämmning i klassrummet, där alla var värdefulla och kunde något utifrån sina egna förutsättningar.

Åren på folkhögskola innebar ett växande som människa, jag gick från att vara tonåring med mycket grubblerier till att bli vuxen. Den stora tilltron till elevers förmåga att lyckas bar mig så småningom vidare till högskolan. Den gav en lust att lära för lärandets egen skull. Den gav mig också inre styrka som håller än idag. Idag med många högskolepoäng i backfickan och en pågående specialpedagogutbildning, inser jag att de där åren på folkhögskola faktiskt gav mig en grund. En grund som heter tillit och tilltro till elevers förmåga att lyckas. Jag hoppas att fler lärare och förskollärare vågar ta efter, satsa på samarbete och tillit till varandra och till eleverna så kommer vi också se vändande skolresultat.

Sommarförskola del 2

Sommarförskola del två

Tydligt är att gårdagens bloggtext om sommarförskola väcker mycket känslor hos både personal och andra föräldrar. Har vi förskollärare och övriga personal rätt att bestämma att barn behöver vara lediga?
Själv anser jag inte att det ingår i vårt uppdrag.

En annan fråga som uppstått under gårdagens diskussion och kommentarer i sociala medier är vad är barns bästa?
Dela gärna med er med svar i bloggen.

Ytterligare en fråga är vad är professionellt bemötande betyder?
Det är ett uttryck som ofta dyker upp i diskussioner och olika medier. Hur definierar du professionellt bemötande?
Vad är dina personliga erfarenheter och tankar runt detta och är vi professionella alla timmar vi jobbar, står vi för samma kvalité alla dagar. Själv tror jag att det varierar. Att vara professionell är något vi strävar efter, en inriktning vi har på vår verksamhet.Men få kan vara professionella hela tiden?
Frågan är också hur mycket undertryckta fördommar och tankar som bubblar under ytan om vi sätter på oss en professionell mask som inte tål att tas upp till diskussion.

Är det för barns bästa som det behövs semester och är det därmed motiverat att dra alla barn över en kam, vem bestämmer att alla barn måste vara lediga sommartid?
Det som är bra för ett barn behöver inte vara bra för andra barn, barn är olika och har rätt att vara det.
Vem definierar och tolkar det.

Barn som har behov av sommarförskola har rätt att mötas av engagerade och professionella pedagoger. Pedagoger dvs förskollärare och barnskötare som ser barnen och skapar en bra verksamhet även på sommaren.  Själv har jag valt att använda begreppet pedagog för att vi är fler yrkesgrupper i förskolan som tillsammans skapar bra kvalité för barnen. Förskolans uppdrag pågår året om och ska planeras utifrån läroplanen. Står det någonstans i läroplanen att personalens ledighet är viktigare än läroplanens uppdrag att skapa en verksamhet med kvalité året om. Jag anser självklart att vi pedagoger behöver semester, men vi har inte rätt att använda de argumenten för att övertyga föräldrar om att de borde ha sina barn hemma under semestertider. Vi har inte heller rätt att axla föräldrar med mer dåligt samvete genom att hävda barns rätt till ledighet. Vi ska samarbeta med hemmet istället för att skapa klyftor mellan hem och förskola. Dela gärna med er av era tankar och funderingar.

Sommarförskola

Sommarförskola

Här om dagen läste jag artikeln i Göteborgsposten om att industrisemestern bytts ut mot förskolesemester.
Allt fler föräldrar lappar och sliter för att få ihop ledighet under tiden som förskolan är hopslagna med andra förskolor. Det får mig att fundera på hur vi kan motivera sommarförskola. Naturligtvis förstår jag att det behövs och att personalen behöver vara ledig. Men frågan är hur vi kan få det att bli bättre för de barn som behöver vara där?

För vem skull

Alla barn mår inte bra av 7-8 veckors ledighet. Att bryta de fasta rutinerna och vardagstryggheten kan faktiskt vara jobbigt för barn med exempelvis autism eller barn som av olika anledningar har det kämpigt hemma. Sommarlov som förknippas med ledighet och glädje, kan också vara en väntan och undran om vad som ska hända här näst. Det kan vara längtan efter kamrater och trygghet. Allt för ofta möts vi föräldrar av begrepp som:  
Vad skönt för er att vara lediga!  
Det är inga barn här som hen känner, ni förstår väl att det är bäst för er om ni kan vara lediga eller ha så korta dagar som möjligt! 

Sommarlovet kan också vara en fristad, en fristad när man trivs bäst hemma för att skolmiljön är tuff och kantad av bekymmer. Ett vidgat perspektiv är på sin plats. Faktum är att frågan inte bara handlar om ifall det är ordinarie personal eller vikarier utan jag tror den handlar om var och ens grundläggande tankar om ledighet och barn. Fördomar blir lätt en grogrund till att vi kastar ur oss ogenomtänkta kommentarer eller attityder. Många gånger är det kanske också ordinarie personalens egna tankar om en förestående ledighet som gör att man tar i lite extra när man beskriver exempelvis vilka barn som kommer vara där under sommarveckorna.

Attityder

Inte så ofta möts behov av sommarförskola och sommarfritids med glädje och förståelse, även om vi alla förväntar oss att barnen ska få just det. Sommarförskola som håller samma höga kvalité som övriga verksamheten. Sommarförskola som lockar till skratt och och gemenskap. Kanske även en och annan utflykt och tillfällen att bara vara i en trygg och invand miljö.

Bemötande

Nog tror jag att det är på sin plats att lyfta begrepp som bemötande även i samband med sommarförskola och sommarfritids. Att tänka på hur vi uttrycker oss inför lovdagar. Låter exemplet ovan illustrera hur viktigt det är att vi tänker efter innan vi uttrycker oss. Att vi ser barnen är också viktigt, varma sommardagar kan få den mest rutinerade pedagog att inte tänka efter innan vi handlar. Men desto viktigare att tänka på hur vi uttrycker oss och vad vi säger inför föräldrar och barn. Även inför stundande ledigheter och helgdagar. Listan på exempel kan göras rätt lång, var och en av oss har ett ansvar att försöka förstå att ensamstående föräldrar eller vårdpersonal kanske faktiskt måste ha sina barn på förskolan, även under de dagar som ligger nära helgdagar eller på semesterperioden. Vi vet inte vad som ligger bakom olika familjers agerande. Men tillsammans kan vi skapa förståelse. Sommar är faktiskt inte bara guld och gröna skogar, fyllda av skratt och lek.

Vilken kunskapssyn behöver framtidens barn

Två olika kunskapssyner

Under #afkVarberg dagarna fick jag en bestående aha-upplevelse. I femton år har jag arbetat i förskolan. Samverkan med skolan har varit uppe till diskussion ett antal gånger under de åren. Den största motiveringen till att det inte finns mer samverkan har varit att skolan inte vill. Vad som sägs i skolan vet jag inte, men jag misstänker att det är liknande frågeställningar. Efter att ha följt diskussionerna i det utvidgade lärarkollegiet en längre tid nu, fördjupas insikten undan för undan om att det är två olika utbildningssystem som möts i diskussionerna mellan förskola-skola och kanske även fritids och skola. Vi har alla styrdokumenten och förpliktelser att leverera kvalité i vår verksamhet som mål. Men vi utgår ofta från olika perspektiv. Jag vet att Skolvåren kört artikelserien Vad är kunskap?, men jag skulle hellre fråga Vilken gemensam kunskap finns? Hur formas kunskap är en annan fråga att fundera på.

Förskolan

Förskolans syn på lärandet från ett livslångt lärande. Att utmana barnens nyfikenhet och kreativitet. På ett sätt kan man säga att det är själva ryggraden i dagens förskolepedagogik. Att arbeta utifrån alla sinnen för att skapa intressanta lärsituationer för barngruppen. Leken är det pedagogiska verktyget som används för att nå resultat och skapa samspel. Fröbel lyfte tidigt lekens plats i den svenska förskolepedagogiken. Han lyfte det kreativa lärandet som sker när barn får skapa med exempelvis byggklossar och byggmaterial. Barnperspektivet i verksamheten är så självklart så det ifrågasätts inte ens. Men vilka pedagogiska förebilder har vi?

Systemkrock

Vad händer när dagens barn tar klivet in i skolan och kommer till ett mer traditionellt kunskapssystem. För att barn ska förstå innehållet i skolan krävs det att barnen är ”skolmogna” som det kallades förr. Alla barn är inte skolmogna vid 7 års ålder. Utvecklingen är individuell och skiljer från barn till barn. Enligt Vygotskij måste barnet också ha kommit så långt i lekutvecklingen att barnet är moget att ta till sig ny kunskap. En grund för att kunna sitta still och ha förmåga att lära sig faktakunskap eller förstå innehållet i det som ska läras in. Han kallar det proxiamala utvecklingszzonen. Kan vi använda de tankarna för att vi skulle bygga en gemensam lärande syn. En syn som spänner över olika skolformer och verksamheter. En skolform där både starka och svaga elever kommer till sin rätt. En lärande syn som bygger på lek,skulle kunna öppna upp för inkluderingsmöjligheter, hur skulle den isåfall kunna se ut? Kanske finns det fler pedagogiska förebilder, men för barnens skull tror jag det är viktigt att vi tänker nytt. Att vi närmar oss varandra. En lärandesyn som bygger på att socialt samspel och gemensam kommunikation behöver läras in med stöd från pedagoger och lärande. Skulle det vara möjligt med en ny grundsyn som vi skapar tillsammans. Men ändå en grundsyn som faktiskt bygger på läroplanens tankar om livslångt lärande. En lärandesyn som bygger på att hitta barnets drivkrafter och potentiella lärförmåga såväl i enskilda ämnen  eller i form av olika projektförsök i skolan.

Foto: @Skaparn

Skola

Skolan i sin tur bygger på kunskap. Kunskap som ska läras in i olika ämnen och bestå av olika moment, för att målen ska nås. Är kunskap krovstoppning eller finns det annan kunskap? Kunskap som bygger på förståelse och erfarenhet. Vad skulle förskolan kunna lära av skolan? Eftersom jag inte är ämneslärare har jag inte full insyn i lärandemålen för varje ämne. Men jag skulle med stort intresse diskutera frågan med ämneslärare och annan personal inom skolan. Gemensamma projekt med förskola och skola där den röda tråden binder samman framför allt den grundläggande värdegrunden. Den gemensamma visionen för att stärka framtidens barn. Den gemensamma visionen att skapa tillit hos eleverna och skapa så goda förutsättningar som möjligt.

 

Gemensamma nämnare

Hur skulle en gemensam kunskapssyn kunna se ut?

Ta exempelvis matematik, att se former och tal i vardagen är något förskolan arbetar mycket med. Liksom konstruktions- och rumsuppfattning, att ex bygga kojor hjälper barnen att se geometriska former och förstå perspektiv. Skolan bygger vidare med tiokompisar och laborativt material. Genom att diskutera med varandra skulle matematiken kunna nå nya höjder, utan att det behöver uppstå glapp i lärandet. Likadant är det med läs och skrivinlärning, där förskolans måtto är att barnen av eget intresse ska närma sig bokstäver och läsning under lekfyllda former. Förskoleklass och åk 1 forsätter med läsinlärning. Men lärandet sker ständigt och överallt, en av pedagogernas viktigaste uppgifter är att fånga upp lärandet och skapa utmaningar. Om inte vi ser lärandet skapar barnen eget lärande. Bra för de som har positiva förebilder men mindre bra för de som har negativa förebilder.Alla barn har rätt att lära från positiva förtecken och alla barn borde ha rätten att bli trodda på. Att bli räknade som värdefulla trots utgångspunkter, för mig är den av de viktigaste tankarna på varför skola? Att barn har rätt att lära för sin egen skull, med hjälp av en positiv vuxenvärld som uppmuntar och stöttar. Att kategorisera och bedömma barn tycker jag hör hemma först när barn nått förmågan att tänka logiskt. Inte när de är små och fortfarande är beroende av omvärlden. Därför ska vi inte heller ha betyg i de lägsta klasserna. Att sätta betyg från åk 1 som LUF föreslår känns mycket märkligt. Alla barn har rätt att lyckas, rätt att känna att de är värdefulla och detta är faktiskt också en viktig uppgift för oss pedagoger och lärare, att skapa tillit och få eleven att känna tilltro till sin förmåga att lära.En viktig fråga är också föräldrasamverkan. Hur kan föräldrar påverka och hur kan vi samarbeta med föräldrarna.

#afkVarberg

Att få diskutera pedagogik med öppna föresatser och få lära av varandra. Största insikten jag fick från Varbergsdagarna är att tankarna om att de olika kunskapssystem är olika faktiskt fördjupats. Jag är tacksam att jag tog chansen att vara med. Vill också ge Skolvåren en eloge som skapar möjlighet till diskussion och mötesplatser. Det är också spännande att det är pedagoger och lärare som tillsammans skapar förändring. Förändringen kommer inifrån, från personer som älskar sitt yrke och brinner för nya möjligheter. En insikt som stärktes är att detta med livslångt lärande kan vara svårt, lärarna beskrev det som en stor utmaning. För dem var det nya tankegångar att brottas med. En av de saker som nämndes som exempel var att undervisa på fler nivåer under samma lektion. För mig som förskollärare är det en självklarhet att ha fler processer igång samtidigt och möta barnen individuellt i gruppen. Att utgå från livslångt lärande är också en självklarhet. Det var spännande insikter som följde eftersom jag plötsligt förstod hur olika utgångspunkter vi har. Det hade varit intressant att fortsätta diskutera för jag tror vi har mycket att lära av varandra om vi kan förstå varandra lite mer. Genom att ta tillvara på varandras kunskaper skapar vi en god lärmiljö för eleverna.

#afkVarberg Foto: Cecilia Dalman Eek

Allt viktigare är det utifrån erfarenheterna från Varbergsdagarna att få diskutera och skapa gemensamma nämnare mellan olika yrkesgrupper.Att lära av varandra inför framtiden så att det blir bra för eleverna. Med fler afk eller worshops får vi möjlighet att diskutera tillsammans och skapa framtidstro. Ett hållbart samhälle måste bygga på fler mötesplatser och levande diskussioner. Hur skapas ett samhälle och hur får vi en värdig människosyn som botten i skolsystemet?
En bra ansats torde vara att lyfta det outtalade i ljuset, att våga ställa de obekväma frågorna tillsammans och ta ansvar för sin egen möjlighet att kunna påverka ett positivt samarbetsklimat.Var och en av oss kan påverka, enskilt och tillsammans. Ska vi göra skolan bättre måste vi börja med oss själva, vi har ett egenansvar att verka för ett positivt klimat på arbetsplatsen. Att våga höja ribban, våga ta upp diskussionsfrågor och ifrågasätta rådande etablisemanget eller organisationen som vi befinner oss i. Tillsammans skapar vi förändring.

Åp – En fråga om delaktighet

Delaktighet för alla

Efter veckans förslag från utbildningsminister Jan Björklund om att slopa åtgärdsprogram skulle jag vilja vända på debatten. Den kvarstående efterdyningen i mina tankar är hur ökar vi delaktigheten för elever som är i behov av stödinsatser i skolan?

Tankarna om en skola för alla, om att elever ska kunna påverka sin vardag, borde de inte gälla alla elevers möjligheter. När får elever med särskilda behov större möjlighet att delta i ett samhälle som välkomnar alla elever. När pratar vi om människovärde i skolan och ser på våra elever med empati. Kanske är Emil i Lönneberga ett bra exempel för att visa att alla har kapacitet. Den välbekanta odågan i Astrid Lindgrens barnböcker som senare blev kommunalråd. Arbetet med att stärka delaktigheten för elever i behov av stöd har förts en längre tid av forskare inom specialpedagogiken. Kampen för delaktighet i vardagen och ett inkluderande samhälle har stått på agendan ända sedan vi införde Salamancadeklarationen. Ofta vill Sverige framstå som ett föregångsland när vi diskuterar delaktighet, men gäller delaktigheten alla eller bara vissa människor som betraktas vara lönsamma för samhället. Att välja att bespara på dokumentationen för barn i behov av särskilt stöd tycker jag är felprioriterat redan från början. När jag läser debatten som förs om åtgärdsprogram i sociala medier blir jag grymt ledsen. Jag blir ledsen över att lite för många av lärarkollegorna tycker det är okej att prioritera bort åtgärdsprogram och dokumentationen runt barn i behov av särskilt stöd, med motiveringen att de kan satsa på de andra eleverna i klassrummen. Dessa åsikter lyser igenom lite väl ofta i debatten. Jag tror vi måste kämpa för att alla elever kan lyckas, för att förändra Sveriges sjunkande skolresultat. En organisation blir aldrig sämre än sin svagaste länk, detta gäller även skolan. Alla elever förtjänar lärare som tror på dem. Inkludering och stödinsatser är bra, men ska det bli bra, måste vi göra det med en varsam hand. Vi har inte råd att låta elever betala priset. Jag tror på fler åtgärder i klassrummen och fler specialpedagoger, men inte på bekostnad av åtgärdsprogrammen. Jag tror att vi alla måste ställa oss frågorna vilken skola vill vi ha? Vilket samhälle vill vi ha och vilka får synas i samhällsdebatten?

Se möjligheter

För egen del hoppas jag att vi får ett samhälle där flera Emil kan uträtta stordåd. Att vi ser kapacitet och människovärde istället för problem och onödiga besparingar. Ska vi nå en skola där alla barn kommer till sin rätt måste vi strida för delaktighet och rättighet. Okej ta bort åtgärdsprogramen, men se till att det finns andra dokument som styrker barnens rättigheter och skapa möjlighet för människor med funktionshinder att vara med att bestämma. Skapa delaktighetscirklar i skola och samhälle, gemensamma plattformer där vi kan diskutera pedagogik.

En skola där alla elever räknas eller en skola där bara duktiga elever kommer till sin rätt.  Vilken skola vill vi ha? Strävar vi efter efter en skola där alla elever är lika värda där vi kan prata om verklig inkludering och inte exkludering.
Ska elever inkluderas måste vi börja diskutera vad inkludering innebär i fråga om delaktighet. Vi kan inte ha en stor elevgrupp som mår dåligt därför att de har svårt att tillgodogöra sig undervisningen.  Allt för ofta i samband med mina föreläsningar  möter jag  f.d. elever med neuropsykratiska diagnoser som minns en mycket negativ skolgång. Mina farhågor är att vi nu vrider klockan tillbaka istället för att skapar framtidstro för alla elever.

Det som gör mig mest besviken är egentligen inte att vi slopar åtgärdsprogrammen utan snarare att vi försämrar ännu mer för en svag elevgrupp som har svårt att föra sin egen talan. Redan idag är skolgången kantad av många svårigheter för flera elever som är i behov av särskilt stöd. Själv sällar jag mig till skaran som använder begreppet elever med särskilda rättigheter. De rättigheterna behöver vi kunna styrka med skriftlig dokumentation som håller för överklagan när skolan inte lever upp till förväntningarna. Utan dokument som styrker deras behov blir det svårt att få den hjälp man behöver i skolan, både när det gäller fysiska hjälpmedel och när det gäller extra pedagogiska hjälpmedel. Det spelar kanske ingen större roll för läraren som får minskad administrationsbörda, men för den enskilda individen spelar det en mycket stor roll.
Föräldrar, har de flesta elever, men inte alla. Alla har inte heller föräldrar som kan eller orkar föra deras talan. Frågan är hur många föräldrar som vågar överklaga och begära ut åtgärdsprogram och skriftliga dokument? Frågan är också till vilket pris föräldrar ska behöva kämpa för sitt barns rättigheter. Ett människovänligare samhälle borde ha plats för olika individer och se olikhet som en tillgång, inte ett hinder.

Att smasha med Piggelin

Klokheter om Piggelin

Idag bjöd en kollega på glass till barnens glädje. Det blev Piggelin och Päronsplitt. Kartongerna med glassen som blev över ställdes på ett matbord i väntan på transport till frysen. Barnen jämförde färg, utseende och innehåll på glassarna. Efter en stund frågade ett barn vilket står på den sidan?
Hen pekade på glasskartongerna på bordet. Jag visade dem bokstäverna på paketen och barnen kände igen pappabokstaven och några andra bokstäver i Piggelin och Päronsplitt. Eftersom vi fick välja och jag är laktosintolerant tog jag en isglass. Barnen ställde naturligtvis frågan, är det ingen mjölk i den? De var nyfikna på skillnaden mellan Piggelin som är isglass och Päronsplitt som är vaniljglass täckt av ett lager  päron isglass.
Jag berättade att det inte fanns någon mjölk i isglass och visade dem innehållsförteckningen. En diskussion inleddes med barnen om vad en innehållsförteckning är. Vi läste tillsammans. Barnen trodde glassen innehöll päron, efter en genomläsning frågade de ilsket: ”Varför är det en bild på ett päron om det inte innehåller Päron?”

Päronsplitt innehåller faktisk  3,3% päronjuice framställd av koncentrat

Läsning och skriftspråk hänger samman. Enligt läroplanens strävans mål är det en av förskolans uppgifter att uppmuntra till läsning och skriftspråksinlärning.

Smashtillfällen

Min vän Martina skriver klokt om lärande och formulerar tankar om matsituationen. Matbordet har visat sig vara ett bra tillfälle för vardagliga samtal. Pedagogens närvaro, ansikten vända mot varandra och tid; avgörande aspekter för att kunna fånga och skapa förskolepedagogik. Vi pedagoger gör hela tiden val när det gäller vad vi lyfter och väljer att göra förskolepedagogik av. Många gånger har jag sett vardagliga ”smash-lägen”.

Ibland fångar pedagoger upp barnens funderingar, ibland går de oss förbi därför att pedagogerna är uppfyllda av annat.

Gyllene lärtillfällen

Pedagogerna har tankarna eller blickarna riktat åt ett annat håll. Det handlar om att se och fånga det barnen tänker på. Idag blev en diskussion om innehållsförteckningen och för barnen ledde det vidare till gemensamt funderande över ord som börjar på g som glass. Groda, gräshoppa och gris var några ord vi kom fram till. Detta kan bli en blandning av roligt lärande och lek. Det är också reflektion över språket. Över ord som börjar på vissa bokstäver. Dessa kan man sedan forma på papper när man ritar eller göra något annat roligt av.

Att fånga vardagsupplevelser när barn upptäcker bokstäverna ut i samhället, eller i omgivningen är en annan viktig del i att skapa läsförståelse. Att visa på skriftspråket i närmiljön runt förskolan och i barnens vardag. Att läsa på gatskyltar och informationsskyltar med barnen och tillsammans är exempel på grundläggande läsförståelse. Eller att gå ett spår i skogen och letade efter gömda bokstäver. Vi i förskolan behöver arbeta på lustfyllt sätt med att väcka nyfikenhet för lärande när det gäller bokstäver. Att få sätta ord på varför vi behöver kunna läsa är också viktigt. På skolverket kan du läsa mer om språk och språkförståelse. Varför det är viktigt att kunna knyta samman språk och vardagliga begrepp som finns i barns vardag. Att reflektera över språket och Få syn på språket är viktigt. Fördjupad läsförståelse är viktigt för alla barn.

Stjärnögonens hemlighet – Skolvåren

Idag skriver jag del tre i Skolvårens artikelserie ”Min framtidsversion om skolan

Stjärnögonens hemlighet

För en tid sedan fick jag frågan hur tänder vi Stjärnögon och bevarar dem tända? Vi diskuterade det i Skolchatt och jag har ägnat en tid åt att fundera på frågan. Lou Rosslingbelyser detta på ett fantastiskt sätt under sina föreläsningar.
Men vad är då hemligheten som tänder lusten och nyfikenheten att upptäcka omvärlden eller lärandet om du så vill? Efter flera dagars funderande erinrade jag mig en föreläsning för många år sedan…

Fördjupad reflektion efter förskolechatt

Pedagogisk dokumentation

Jag fick en fråga under förskolechatt om barn har inflytande när vi dokumenterar. Om barn kunde välja, påverka valet av dokumentation. Det handlar inte om att de får möjlighet att välja. För mig är det en självklarhet och jag hoppas det är det för mina kollegor runt om i Sverige också. De har rätt att godkänna vad vi dokumenterar. Vi måste fråga dem och få dem aktiva i dokumentationens olika faser. Dokumentation skapar vi tillsammans när det fungerar optimalt. Det innebär att barn har rätt att bestämma vilka bilder som visas. Vilka texter som används. Gärna också hur dokumentationen ska ske. De har också möjlighet att påverka oss vill barnen att vi ska dokumentera får vi vuxna hitta en form som passar. Vi kan inte säga vi får se utan vi vuxna måste tänka ut ett sätt att anpassa.

Rithörna

Idag ritade barnen teckningar. Jag frågade om jag fick sätta upp dem och spara dem. Det var bara det att barnen var mitt inne i en lek. Teckningarna skulle användas som shoppinglista när barnen gick till affären. När jag fick det klart för mig, fick jag tänka om, istället tog jag kort på teckningarna. Barnen fick åka rutschkana med teckningarna. De blev skrynkliga och välanvända under lekstunden och de packades under vagnen tillsammans med andra viktiga saker. Lyckliga barn fick skapa vidare i leken och jag fick dokumentera, barnen tittade på teckningarna och godkände processen. För mig är det ett exempel på barninflytande och delaktighet. Tillsammans vidgar vi vyerna och tänker nytt även med vardagsdokumentationen.

Dokumentationen används av barnen i verksamheten. Förhoppningsvis utformar barnen dokumentationen. Våra barn frågar ofta och kommer med egna idéer  Det är en process som vuxit fram i vårt arbete. Vårt årstidshjul är exempel på hur man kan återanvända vardagsdokumentationen eller dagdokumentationen som jag är van att kalla den. Barnen har fått reflektera och filosofera när vi läser böcker. Detta är viktigt för att kunna knyta samman språket och omgivningen. Att förstå vad språket betyder i böckerna och hur innehållet kan appliceras i den egna omgivningen. En tag läste vi Kråkeböckerna av bl a Linda Palm, I den boken gjorde Kråke ett årstidhjul där han och hans mamma satte upp årstidminnen i hjulet. Barnen blev inspirerade och ville göra en egen. Vi kom fram till att bilder tagna i verksamheten var bra att använda för att minnas vad vi gjort under de olika årstiderna. Det förenklade också för barnen att veta vilken årstid det var. I den här processen har barnen själva valt bland bilderna, och monterat upp dem tillsammans. De har påmint och föreslagit aktiviteter de ville ha med. Barns inflytande och reflektion är tillsammans fantastiska arbetsverktyg.

Årstidshjul

Ped dokumentation utomhus låter spännande. Det skulle jag vilja ser mer av. Under förskolechatt förstod jag att en del förskolor visar dokumentation utomhus. Nya intressanta tankar för mig. Vardagsdokumentation är också viktigt. Den frågan kom upp många gånger under gårdagens förskolechatt. Barn har säkerligen ingenting emot att bli sedda på kort, snarare vill de se sig själva. Jag tror också de vill berätta vad de vill och gjort i sin vardag. Något man twittrar under dagen eller på bloggen tilltalar säkert de flesta föräldrar. En utvidgad kommunikation helt enkelt.Dagens barn växer upp i ett digitaliserat samhälle. De blir vana vid att medier och teknik finns med i vardagen. Jag menar alltså absolut att vi ska dokumentera och att vi ska använda IKT-kommunikation. Det är en naturligt del av samhället och de föräldrar vi möter använder IKT-kommunikation. Men kanske är det vi pedagoger som ska tänka ett steg längre. Hur vill barn bli ihågkomna, vilken text vill de läsa om sig själva från barnaåren som vuxna. Vi förskolepedagoger har ett etiskt ansvar att tänka längre än bara för närmsta åren eller för stunden.

Mina föräldraerfarenheter

Jag är stolt mamma till en flicka på nio år med dubbeldiagnos, hon har ADHD och autism samt ett ovanligt syndrom. Mina erfarenheter från förskoleåren är skiftande när det gäller bemötande, förhållningssätt och dokumentation. När hon var liten saknade hon kommunikationsmedel. En synnedsättning och mycket problematik med öroninfektioner innebar att hon kommunicerade med kroppspråk tills hon fyllde tre år. Idag har hon språk. Hennes starka sida har varit hennes skapande. I dokumentationen i portfoliopärmar och enskild dokumentation har det funnits positiv dokumentation. Många är de gånger jag kommit till förskolan och tittat på fina dagdokumentationer uppsatta i hallen. (Från skolvärlden där hon går idag, finns mer positiva exempel). Där förväntade jag mig att finna bilder också på henne. Oftast har det funnits en eller två bilder på henne men desto mer på hennes kamrater. Nästan alltid har hon varit själv på bilderna eller haft en vuxen bredvid  Enskilda pedagoger har gjort ett fantastiskt jobb men hur mycket bilder som funnits har varit beroende på vilka fröknar som varit hennes. Vilka pedagoger som engagerat sig och sett hennes framsteg.

Vid förskolans utställningar har det varit samma sak, något enstaka föremål eller bild men rätt få i förhållande till andra barn. Efter respons på mina föreläsningar och mitt engagemang i föreningar och nätverkande i olika forum.Vet jag tyvärr, att vi inte är själva om att ha blivit särbehandlade. Om att ha barn som inte blivit förstådda. Varför är det så? Är det för att de inte vill exponera barnen på ett negativt sätt eller vad det beror det på? Hade mer fokus på processer skapat annorlunda fokus. Kanske, eller jag skulle säga mer fokus på lärande. På upptäckande. Alla barn har något de vill förmedla till oss. Alla barn lär sig även om inlärningen kan se olika ut och vara på olika nivåer. För mig handlar det också om nyfikenhet och engagemang. Om att förundras över alla barns möjligheter. Ibland kan kameran erbjuda tillfällen att fånga processer, processer där svaren inte är förutbestämda. Över en bild kan pedagoger reflektera om vad barn lär sig och mötas i olika perspektiv. Bilder och diskussion kan erbjuda nya upptäckter. Jag tycker det är viktigt att vi också talar om det som är tabu i förskolan. Om ämnen vi inte alltid vågar närma oss. Kanske är etiken och etiska perspektiv på dokumentation ett sådant ämne. Det känns ändå viktigt att lyfta det till diskussion.

Hur ser det ut i dagdokumentationer, vilka barn fotograferas? Barnen i din närhet hur fotograferas de och uppmärksammas. Vilka barn fotograferas, kanske framför allt då i den snabba vardagliga dokumentationen. Är alla barn med. Finns det några barn som visas mindre än andra. I så fall varför?
Detta tycker jag vi pedagoger måste fråga oss dagligen och uppmärksamma.
Är det för att de inte vill exponera barnen på ett negativt sätt eller varför förekommer det?

Positiva exempel är bra och mycket glädjande. När jag hör om åttaåringar som med glädje läser sina portfoliopärmar och ser tillbaka på förskoletiden med glädje och positiva minnen blir jag glad. Jag skulle önska att alla åttaåringar hade de erfarenheterna. Att vi når nolltolerans när det gäller kränkningar och särbehandling i förskolan. Jag vill att alla barn ska känna så.
Det är en viktig uppgift för förskolan att lyfta positiva exempel, från pedagogisk dokumentation till verksamhet. Jag vill se den svenska skolan och förskolan lyfta. Jag tycker pedagogisk dokumentation är ett kraftfullt verktyg. Vi pedagoger behöver dock tänka igenom vad vi vill visa i dokumentationen. Vad vill vi visa och hur vill vi använda det?

Mina egna föräldraerfarenheter har berikat mig som pedagog och vidgat mina perspektiv. På min andra blogg går det följa mina privata erfarenheter och mitt engagemang i nätverket för Sällsynta diagnoser. På denna blogg kommer jag ha en professionell hållning först och främst. Eftersom jag ville besvara några av frågorna och kommentarerna på förskolechatt valde jag att i den här texten lyfta lite av mina erfarenheter som förälder. Föräldraperspektiv och personliga erfarenheter naturligtvis påverkat min yrkesroll och mina värderingar. Det har också lett till att jag valt att vidareutbilda mig. Först genom mina studier i handikappvetenskaps med inriktning mot autismspektrum. Jag tycker det är viktigt att förstå hur barn och vuxna med funktionsnedsättningar tänker. Det är viktigt att visa att alla kan. Det är oerhört viktigt att alla barn i förskolan blir synliggjorda och lyssnade på. Genom pedagogisk dokumentation kan vi visa att det finns olika sätt att lära. Olika sätt att vara. Pedagogisk dokumentation handlar inte bara om att visa verksamheten. Det handlar om att kommunicera bjuda in föräldrar och barn till delaktighet i vardagen. Det handlar om lika värde.

Detta har lett till beslutet att vidareutbilda mig till specialpedagog. Min underbara dotter och de barn jag mött både genom mitt ideella engagemang och i yrkessammanhang har fått mig att tycka att de etiska perspektiven är mycket viktiga att ställa sig i bland annat den pedagogiska dokumentationen.