Den första snön

När jag slår på min dator på fredagsmorgonen är vännen Martina Lundströms blogginlägg det första som möter mig. Rubriken Det snöar sällan från en blå himmel, gör mig nyfiken, och fastnar i mina tankar. Just denna morgon snöar det ute och trafikkaoset runt om mig under min egen resa till högskolan är ett faktum. Väl framme kliver jag av bussen och får nästan pulsa i snön som fallit under natten. Utanför högskolan kör plogbilarna skytteltrafik och plogar trottoarerna fria från snön. Stillsamt ser jag mig omkring och hör studenterna irritera sig på vädret och snömängderna som nattens snöande bidragit till.

Under tiden som jag dricker mitt morgonkaffe i cafeterian hör jag på håll flera intressanta samtal om väder och vind. Fundersamt undrar jag om barn uppfattar vintern på samma sätt som oss? Vi vuxna har så lätt att se på världen från vårt eget perspektiv. Vi ser barnens glädje över snön, men också snökaos och trafikstockning. Vi vet tack vare inlärd kunskap, att vit snö inte är ren och att den smälter om det blir plusgrader. När det blir blixthalka, ser vi vuxna en gård som är blank av is när töväder övergår till is och snöblask, vi ropar till barnen att ta det försiktigt så de inte ska ramla på isen. Eller så förmanar barnen att inte äta snö ute på gården, för den är smutsig. Men vad ser egentligen barnen? Hur kan vi använda det barnen ser i vår verksamhet eller undervisning? Ser de samma sak som oss eller ser de något annat? Jag läser följande i Martinas bloggtext.

I boken ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande: ”Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande.

Hur kan en pedagog se på vintern med barnens ögon? Associerar barnen till vita papperstussar i fönstren eller ser de den fina vita vackra orörda snön som ligger som ett täcke på gården. Vem vill inte sträcka ut tungan och smaka på snön med munnen, När ett helt smörgås bord breder ut sig nedanför fötterna? Min erfarenhet som pedagog, är att barns upptäckter skiljer sig från de vuxnas perspektiv på världen. Barn är här och nu och associerar till sin omgivning med alla sina sinnen. För mig är frågan snarare hur vi pedagoger kan ändra på våra egna givna ramar och förstå att det finns ett lärande, i hur man kramar en snöboll eller gör en snögubbe. För oss är det självklart att snön knarrar under fötterna när vi trampar på den, men det är inte lika självklart för barnen. På samma sätt är det inte självklart att barnen ser att snö kan bli grå eller förstår hur snösmältningen går till. När vi väver in barnens upptäckter i vardagen och kommunicerar om dem, uppstår ett spännande lärande i vardagen. Mitt råd är att ta med kameran ut och filma eller fota barnens upplevelser, och börjar försöka dokumentera världen utifrån barnens förundran. Försök fånga vad barnen ser eller upplever.

Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. Ur boken ”pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003)

Tidigare i veckan visade jag ett barn hur isen bildar ett täcke på skaren. Vi använde pinnar och försökte försiktigt bända loss isbitarna för att de inte skulle gå sönder. När vi väl fått upp isbitarna lade vi dem i den tidiga januarisolen på räcket och tittade på mönstret som uppstod innan solen och värmen förvandlade isen till vatten och den smälte bort i tövädret. Några av barnen låg i snön och upplevde den med kroppen, det är då man vill passa på att vissa hur man gör en ängel.

Snöängeln är också skapad.
Foto: Saskla Heijljes (CC BY-SA 2.0)

För något år sedan ville de barn jag då arbetade med spara snön när det var töväder. Min kollega utformade ett spännande arbete tillsammans med barnen som varade långt in på vårterminen. I vardagsmomenten finns så mycket lärande vi kan upptäcka tillsammans. Visst kan vi göra snöflingor och hänga på rad i fönstret men kommunikationen med barnen är en viktig stomme i verksamheten, Den kommunikationen handlar om att låta delaktigheten gå som en råd tråd genom verksamheten, i alla moment. Sinnesupplevelser i form av skapande är absolut viktigt, men kommunikation och de vardagliga gemensamma upplevelserna ger också naturliga sinnesupplevelser. Frågan är bara om vi pedagoger hinner uppfatta dem i vardagen. Det viktiga är inte att det hänger snöflingor i taket utan att vi kan synliggöra barnens lärande och använda det i utformandet av verksamheten eller undervisningen.

Autism har många ansikten

I höst har Svenny Kopp en föreläsning om flickor i Stockholm, Svenny kopp är en duktig forskare och överläkare som sprider kunskap om flickor med npf diagnoser. För att få diagnoser inom NPF.spektrat måste diagnoskriterierna i DSM-5 uppfyllas. Möjligheten att få diagnos ska enligt uppdateringen av DSM-5 inte handla om begåvningskriterier. Ändå är det fortfarande fler pojkar som får diagnos än flickor. Eftersom det finns mer kunskap om pojkar, är det fler pojkar som upptäcks och får diagnoser. Forskningen om flickor är fortfarande i sin linda, och kunskapen behöver spridas mera. Victoria Francses Qvarnström har en fin och läsvärd blogg om ADHD, och hon har tagit initiativ till en flickvecka  på sin blogg. Hon uppmanade andra bloggare till att vara med och sprida mer kunskap om flickor, jag tänkte plocka om den stafettpinnen och skriva mina reflektioner om flickor med NPF-diagnoser, både utifrån min yrkesroll som förskollärare men också från ett föräldraperspektiv.

Flickor

Victorias blogg satte igång mycket tankar hos mig, jag har tänkt mycket på de flickor som passerat under mina år som förskollärare, många har inte haft diagnos, utan befunnit sig i gråzonen. En sak som varit gemensam för både flickor och pojkar som jag mött har varit svårigheterna att förstå socialt samspel. Vi förväntar oss lätt att människor ska vara på ett visst sätt, omedvetet formar vår omgivning sociala spelregler, de flesta följer spelreglerna. Om vuxna med autism eller Aspergers syndrom har svårt att förstå sociala spelregler, tror jag det är ändå svårare för barn. Barn förstår oftast inte att de kanske skiljer sig lite från mängden. Framför allt är det svårt för barnen att förstå att andra inte förstår vad de tänker. Om vi inte tar reda på vilket tankesätt barnen resonerar utifrån är det svårt att hjälpa på ett sätt som inte skadar självkänslan. På samma sätt är det lätt att bli missförstådd om det är svårt att kommunicera med andra. Kommunikation omfattar mer än att ha ett fungerande tal, det handlar också om att kunna läsa mellan raderna och sätta in språket i rätt sammanhang.

Strategier

Ett nyckelord i sammanhanget är förståelse för varandra. Förståelse för hur barn tänker, öppnar för nya arbetssätt och möjligheter att stötta i förebyggande syfte. När det gäller flickproblematik tycker jag oftast inte att det är individerna som lever med autism eller Aspergers syndrom som har störst svårigheter, utan det är omgivningen som inte vet hur de ska stötta eller hjälpa. En oförstående omgivning kan vara svår att hantera, liksom uteblivet stöd från skola och omgivning. Omgivningen har ofta omedvetet eller medvetet, högre krav på flickor än pojkar, flickor ska för att bli omtyckta vara snälla och hjälpsamma. Flickor gillar i mångas ögon glitter, prinsessor, dockor och pyssel. Flickor som gör som fröknarna säger för att uttrycka det grovt, blir mer omtyckta som små och får lättare vänner. Flickor som inte förstår sig på lekens spelregler, som prövar gränserna till vuxna och spelar ut hela sitt känsloregister, får kämpa för att få omgivningens accepterande redan från början. Vilket inte är speciellt bra för den tidiga självkänslan. Flickor med NPF-diagnoser, behöver stöd, kärlek och omsorg. I det ingår att få hjälp med att förstå allt detta som ingår i sociala spelregler. Det handlar om att få stöd och strategier för att få en för individen fungerande vardag. Det viktigt att vi stöttar tidigt redan när barnen är små och visar på att det är okej att vara olika. Detta innefattar ex att stötta de barn och vuxna som är mer inåtvända, likväl som de som är mer utåtagerande. Det innefattar att ge möjlighet för alla barn och unga att vara accepterade och älskade som de är. Föräldrar som uppfostrar med förståelse som ledord, utifrån kunskap om autism och Aspergers syndrom, uppfattas ofta från omgivningen som att de curlar sina barn väl mycket, kampen med en oförstående omgivning, som i värsta fall anser att de skämmer bort sina barn eller överbeskyddar, är en onödig börda. Att ge hållbara strategier som utgår från individernas tankesätt, är ett effektivt sätt att ge strategier som fungerar när barnen växer upp.

Theory of mind

Det viktigt att vi får ut mer kunskap om flickproblematiken, då tänker jag också kunskap om att svårigheterna eller styrkorna ser olika ut för olika personer. Där behöver vi använda vår egen theory of mind för att kunna möta ett annorlunda sätt att tänka. Att utgå från detaljer behöver inte nödvändigtvis vara en svårighet, om vi förstår hur detaljerna är organiserade. Att skapa sammanhang är det viktigaste, ju mer vi utvidgar sammanhangen, ju mer kan vi förebygga och skapa självkänsla hos våra barn och unga. Ta inte för givet att det betyder att de också kan tolka situationer eller instruktioner. Att läsa av sociala koder är en av diagnoskriterierna för att kunna få diagnoser som exempelvis Autism eller Aspergers syndrom. Vidden av vad det kan innebära är skiftande från person till person.

Diagnoskriterier

Jag är förälder till en dotter med dubbeldiagnos, autism och ADHD, när jag tittar tillbaka på vår resa, har den varit omtumlande på många sätt. När vi fick första diagnosbeskedet autism, hade vi svårt att ta in vad det innebar, för vi tyckte inte vår dotter stämde in på diagnoskriterierna. Redan när vi satt på föräldrautbildningen och lyssnade på diagnoskriterierna,var det så mycket som inte stämde framför allt var det de klassiska pojkbeteendena som presenterades. Bland annat stereotypa intressen och eventuella tillbakagångar i utvecklingen.Senare har jag förstått och lärt mig om flick-kriterierna och haft lättare att känna igen autismkriterierna. Flickor har också stereotypa intressen som starkt djurintresse eller skapande. Stereotypt intresse kan lika gärna handla om att fastna i en bokserie eller i en viss sorts sysselsättning, ex att leka samma lek inne under en lång period. Jag läste i en bok att barn med autism hade stereotypa intressen som ex snurra på legohjul, eller lära sig tågtidtabeller i samband med föräldrautbildningen. Denna sortens schabloner är svåra att känna igen sig i, vår dotter snurrade förvisso på legohjul till bilar som liten, men det handlade även om att hon inte visste vad hon skulle göra med dem.  Det finns även en förkärlek för djur, tåg och blommor, men det betyder i sig inte att det är ett stereotypt intresse, om du får hjälp att utveckla ditt specialintresse till en hobby.

Sortera hjulen eller bygga bilar med dom?
Foto: Skaparn (CC BY-NC-SA 2.0)

Energi och eko-tal

Bara för att du har språk och gärna umgås med andra, betyder det inte att det är enkelt. Socialt samspel tar på krafterna och orken påverkas av hur dagens aktiviteter ser ut.Vår dotter har också den benägenheten att hon fastnar i vissa ord eller situationer och behöver hjälp att ta sig runt dem, vilket lättast löses med bildstöd. Ibland förstår hon inte vad hon förväntas göra om hon inte får en exakt fråga som hon förstår. Att ha ett fungerande språk, betyder inte självklart att du kan förmedla det du vill, till din omgivning. Säger någon nej en gång, frågar hon inte en gång till, om hon ex vill gå in för att hon fryser på skolgården. Ibland krävs det en specifikt ställd fråga för att den ska förstås, eller en förklaring. Eko-tal innebär inte enbart att du upprepar ord eller meningar, det kan också handla om att du upprepar fraser och meningar du hör omgivningen säga, sedan provar du dem i ett nytt sammanhang, utan att ha förstått innebörden i meningarna. Detta kan också lätt missförstås av omgivningen. Det finns så mycket information om autism och Aspergers syndrom som behöver förtydligas, för att flickornas svårighet, skiljer sig från pojkarnas. Autism behöver inte betyda att du inte kan ha ögonkontakt, eller att du är inåtvänd. Det betyder inte heller att du ha har svårare att visa känslor, men det kan vara svårare att tolka känslor och känslorna kan upplevas på ett annorlunda sätt. Hur det upplevs kan dock variera från person till person. När vi utgår från personens personlighet och sätt att vara kan vi stötta på ett effektivt sätt. Som förälder tycker jag det är viktigt att uppmuntra självkänsla och självständighet, för det finns så mycket du kan om du får hjälp att upptäcka det. Oftast talar vi om diagnoser som en svårighet, men det är också så att alla människor har styrkor och styrkorna kan i sin tur övervinna svårigheterna om vi förstår hur vi kan använda dem på ett så kreativt sätt som möjligt. Därför är det viktigt att upptäcka de individuella styrkorna och skapa en vardag där styrkor och svårigheter går hand i hand.

Även som förskollärare och snart färdigutbildad specialpedagog anser jag det är viktigt att försöka hitta lösningar som underlättar vardagen. Det är också viktigt att se personen och inte bara diagnoserna, en person är inte sin diagnos utan lever med en diagnos.

Vems fel är det?

Jag följer debatten om ordning och reda och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det känns som en infekterad debatt när skolproblematiken skylls på att det är besvärliga föräldrar och attityder som är skolans största problem, främst på gymnasium och högstadium.

Inte heller tror jag det är så enkelt att för mycket dataspel är orsaken till dåliga skolprestation.  Dataspelet blir en syndabock som egentligen står för något helt annat. Enligt Pisa och Tomas Tobé skolkar svenska ungdomar mycket och kommer för sent till lektionerna. Att förknippa detta med att det är dataspelande som gör att tonåringar är uppe sent på kvällarna är att göra det väl enkelt för sig. Kanske är det på sin plats att vi istället sätter fokus på relationer och tid med våra barn. Det är mycket vi ska hinna med på kvällen, så som sport, tränande och andra intressen. Ett allt snabbare tempo i samhället påverkar allt fler familjer. Att fastna i ekorrhjulet är lätt. Ska vi titta på orsaker till att läsförståelse sjunker bör vi spegla hela samhällsbilden. Att skylla på dataspel är att göra det väl enkelt för sig. När man väl fastnar i dataspelande ligger det förmodligen en rad svårigheter bakom innan dataspelandet blir ett faktum och man riskerar att bli exempelvis hemmasittare. Det finns många exempel på hur dataspel gynnar barns lärande. Det digitala livet är en del av vardagen och det är snarare frågan om hur vi använder det på så positivt sätt som möjligt.

Virtuell eller augmented?
Emmanuel Gadenne (CC BY-NC-SA 2.0)

Med stigande intresse har jag läst Skolverkets längre artiklar om elevhälsan och fokus på att förebygga skolsvårigheter som förstärkts i senaste skollagen. Genom att satsa på att arbeta med hela skolvardagen tror jag eleverna lyckas bättre. Att satsa på förebyggande insatser som genomarbetade värdegrunder och förhållningssätt bidrar till mer förhoppningar på att alla elever kan. Att satsa på att elevers fysiska hälsa känns också välkommet. Ett positivt klimat i skolan är en grund för en god lärandemiljö och det behöver vi.
En satsning som jag hoppas ger kvalité är ett synsätt som fokuserar på elevers starka sidor och stödjer när det finns behov av särskilt stöd.

Föräldrar gör så gott de kan och så mycket de kan för att hjälpa sina barn. Blir de besvärliga är det troligtvis för att det gått så långt att de tycker att skolan inte hjälper eleverna med det de ska. Samhället idag anser att föräldrar ska klara det mesta. Samtidigt som stödet till föräldrar till barn med funktionshinder nedprioriteras. De senaste åren har det funnits tendenser till att få stöd via LSS minskat. Många föräldrar vittnar om att vårdbidraget till barn i behov har blivit svårare att få, trots att samma behov funnits. Kalla fakta tog upp baksidan av LSS i sitt debattprogram i höstas. Nu ska föräldrarna även få ordning på barnens attityd i skolan. Med viss nyfikenhet undrar jag  Vilket ansvar har skola och samhälle när det gäller delaktighet? Ska föräldrarna lösa skolproblemen också ovanpå allt annat som räknas som föräldraansvar. När föräldrarna inte orkar, vilka lappar då ihop föräldrar som dukat under i kampen för sina barns skolgång. De ökade anmälningarna till skolinspektionen angående uteblivna stödresurser i skolan ger rätt tydliga signaler på att skolan sakta men säkert kapsejsar om ingenting görs för att förbättra situationen.

Vi behöver vi upprätthålla värdegrundens betydelse och fortsätta satsa på förebyggande åtgärder i skolan. Vi behöver satsa på den fysiska och psykiska hälsan och värna om hållbara livsmönster för alla elever. Vi behöver tillsammans arbeta in positiva förhållningssätt och bemötanden där förväntan på alla elever lyser igenom. Det går att nå med en bra samverkan mellan olika professioner och en tydlig organisation.

Promenad längs fiskebron

Föreläsningen

Litteratur

Hejlskov, B. (2009). Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktioner
Hejlskov, B, Veje, V. och Stolt, H. Hantering av problemskapande beteende (pdf)

De Clercq, H. (2007). Autism från insidan: en handbok.

Cullberg, J. (2003). Kris och utveckling: en psykodynamisk och socialpsykiatrisk studie.

Fakta om autism och Aspergers syndrom, Stockholms läns landsting. (webb)

Den övergivna leken

Fri lek – en svunnen tid

Under alla år jag arbetat i förskolan har jag värnat om lekens möjligheter i verksamheten. Alla som någon gång lekt som barn kanske minns den där magiska känslan i leken. När man kunde leka länge, länge. När jag var barn lekte det vi såg på tv, provade och bearbetade olika roller. En hel höst på mellanstadiet ägnades åt att leka det vi såg på adventskalendern. I samhället där jag vuxit upp samlades alla barn på gatan och lekte grupplekar. De äldre som var med beskyddade sina yngre syskon och leken böljade fram på gårdsplanen. Vi lekte röda vita rosen och burken. Kanske var vår generation en av de sista generationerna som tillbringade rätt stor del av fritiden hemma och hade möjlighet att breda ut oss i lekandet. Många av oss hade föräldrar som var hemma. De vuxna kom ut och tittade till en emellanåt.  Ibland var de med och hjälpte oss och leka affär med pinnar, stenar och blad, eller korvkiosk. Ibland lekte vi vid kanten till bäcken och byggde fördämningar eller gjorde kojor. En lek där man provade gränser och tränade samspel, men också lärde sig socialt samspel. Den leken ser man inte lika mycket spår av idag.  Varje generation präglas av sitt eget lekmönster och samhällskulturen styr synen på leken.

Den övergivna leken?
Dead Memories foto av Nomadic Lass (CC BY-SA 2.0)

Pedagoger behöver gå balansgång och värna om leken. Dels handlar det om att värna om den fria leken, men det handlar också om att kunna ta på sig lekglasögonen och träda in på lekens arenor igen. Barn som kämpar med lekkoder behöver vuxenstöd i leken där vuxna aktivt tar en roll i leken. Då blir pedagogen medskapare i leken. Leken är grunden i allt samspel och en nyckel till kommunikation. Den vuxne ger leksakerna liv och kan stötta språkkommunikationen genom att lyssna och agera modell. Vi behöver erbjuda lekmaterial som passar gruppen och de enskilda barnen. För mig är det något annat än kontrollerad lek. Vi erbjuder på det sättet barnen uppmuntran och möjlighet att hitta nya vägar in till lekens mysterium.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. 

 Astrid Lindgren

Alla barn kan lysa

Alla barn kanske inte vill men det är viktigt att vi ger dem valmöjlighet. Att få möjlighet till lek är en rättighet för alla barn. Precis som att alla behöver få möjlighet till gemenskap och förhoppningsvis vänskap. Idag när barn vistas allt mer i förskola och i skola blir det än viktigare att vi pedagoger vågar se alla barn. Att vi ger dem förutsättningar att vara sig själva, och möter dem utifrån barns individuella förmåga att delta i en grupp. Det är i förskolan och på fritids de vistas större delen av dagen. Därför har förskolan och fritids också en uppgift att skapa relationer och ge möjlighet till samspel med andra barn och vuxna. Därför behöver alla barn förutsättning att utveckla leken utifrån sina förutsättningar, för själva lekandets skull. För självkänslan och självförtroendets skull. Alla barn behöver få lysa, vi behöver tända stjärnögon och låta barnen växa till trygga individer. Mina tankar när det handlar om rätt att leka går samtidigt till Astrid Lindgren och hennes okuvliga kamp för alla barns rättigheter som hon alltid lyft i sina barnböcker och i intervjuer. Leken har alltid funnits i hennes berättelser och det har funnits plats för barn av alla de slag i hennes berättelser, sjuka,starka, busiga och egensinniga barn. Bättre förebild för leken och barns rätt till lek finns väl knappast.
Det räcker inte med att erbjuda valmöjligheter i leken, vi måste hjälpa en del barn att välja eller respektera att de inte alltid vill leka. Oavsett om de vill leka eller inte har vi en viktig uppgift att välkomna dem in i gruppen, att skapa arenor som erbjuder gemenskap.

StarWars eller glittriga ugglor

En stillsam undran efter att ha vandrat runt på mellandagsrean och studerat utbudet av barn och ungdomskläder är den ständiga uppdelningen av tjej och pojkkläder. Den tydliga bilden av hur tjejer ska se ut strömmar mot mig. Slimmade tighta jeans och glittriga tröjor hänger i rader. I kundvagnarna syns det vad barnen föredrar att ha på sig. På andra sidan gången hänger pojkkläderna, dvs alla seriefigurer och disney utbudet som dominerar bland barnen för tillfället. Tydligt är också att det är mammorna som handlar under tiden som papporna ”passar” barnen som är med på mellandagsrean.



Glittrig Batman?


Jag har aldrig förstått denna klassiska uppdelning och uppmuntran med tjej och killkläder. För mig känns det betydligt viktigare att vi uppmuntrar barn att välja efter eget sinne det de faktiskt gillar att ha på sig och tycker om. Det är nämligen inkörsport till att kunna välja efter eget huvud, egna ståndpunkter när det gäller intresse och åsikter om hur vi får och vill uttrycka oss. Lär vi barnen att klä sig efter gruppen lär vi barn att anpassa sig efter grupptryck. Inte så konstigt att utseende blir viktigare och viktigare bland unga tjejer om vuxenvärlden uppmuntrar beteendet. Hur ska barnen kunna navigera utan att falla för grupptrycket. Jag tycker det är oändligt viktigare att uppmuntra självständigheten som ofta börjar där någonstans. Med små tankar om viktigheter hos små barn. Ibland så smygande att vi inte ser starten. Barn ska kunna klä sig i de färger de tycker om och för oss vuxna är det viktigt att uppmuntra rätten att välja. Barn har rätt att välja och rätt att stå på sig i sina tankar om både attribut och värdegrund. Om det så gäller StarWars för tjejer eller Glittriga Uggletryck för små pojkar.  Rätten att få ha egna åsikter i riktigt tidig ålder är otroligt viktig. Varför ska barnen in i smalspåriga fållor istället för att vi vidgar barns egna föreställningar om vad som är okej.

Naturligtvis kan vi tycka att  det är mycket diskuterat runt genusperspektiv i förskolan, men frågan är om diskuterat konsekvenserna av de genusvärden som dominerar handeln idag? Vilka tankar föder det hos den unga generationen idag med så tydlig uppdelning i pojk- och flick-beteende. Pedagoger har en uppgift att hjälpa barn hitta sin självständighet.Sina egna värden och föreställningar.Detta är tydligt förankrat i våra läroplaner LPFÖ98-10/LGR11, och att tydligt uppmuntra barn att vara barn utan vuxenpekpinnar eller viskande gliringar om att det inte är okej med småpojkar som har klänning hör inte ens hemma i en barngrupp. Som pedagoger har vi också en uppgift att vidga tankarna om vad som är korrekt ur genussynvinkel i våra barngrupper. Det handlar lika mycket om att få leka med det man tycker är roligt som att få vara okej som man är. En barngrupp bör ha högt i tak och uppmuntra barns tankar även om de ibland kan tyckas små och obetydliga. Därför borde vi inte ens dela upp tänkande i flick och pojkbeteende i förskolan. Utan diskussionen borde handla om vad genus betyder i förläningen. Låt flickor klättra i träd så mycket de vill på förskolan och låt pojkar bära klänning om de vill. Uppmuntra i leken barns förställning om vad som är okej. De små frågorna blir i förlängningen stora frågor, eftersom det handlar om att uppmuntra barns självständighet, detta borde vara hedersuppdrag för pedagoger.

Julklappsberget

Jullov. Efterlängtat av lärare och pedagoger. Välförtjänt vila och tid att umgås, hämta ny kraft. Men också tid för dagar utan fasta rutiner i hemmet borta från kompisarna i skolan. Jullovet är både laddat och efterlängtat. Sedan är det den där längtan efter julklappar och tomten om man tror på jultomten då vill säga.

Dottern och jag hade här om dagen dagen laddat för julklappsköp. Vi har en rutin hemma hos oss för att undvika för mycket överraskningar på julafton den magiska dagen. Vi går en rond på stan tillsammans och tittar på klappar i lugn och ro, hon tipsar om saker hon tycker om. Ibland sonderar vi terrängen på internet och sedan handlar jag när det är lugnt i affärerna. Det underlättar på julafton och skapar lugn. Vi försöker hålla ihop dagarna och resandet. Ta det lugnt tillsammans. Ibland lättare sagt än gjort. Lite julklappar köper vi men inte så många. Förr satt hon med ett berg av paket som hon inte orkade öppna, nu tar vi någon klapp i taget. Vi tar det så lugnt vi kan under juldagarna, oavsett om vi är hemma eller på resande fot. Gärna någon om dagen. Hilde de clérc skriver klokt om julen i sin bok om autism. Om hur hon och sonen handlar julklappar i förväg. Hur det underlättat situationen hemma. Ett råd som vi tagit fasta på här hemma, vet man lite vad man önskat sig kan man också bli glad över paket man inte vet om. Lite nytt och lite känt.

Julklappsberg!
Bilden är beskuren, originalfoto av diluvi (CC BY 2.0)

Idag var det dags att handla dessa tillsammans. Då vi skulle iväg med bussen var dörrarna bak i bussen trasiga. De flesta busschaufförer upplyser en gång om att dörrarna inte fungerar. Men busschauffören var nitisk, varje hållplats föranleddes med ett utrop. Och slutligen när vi kommer fram till torget måste alla kliva av bussen ska till verkstaden, dottern tittade oroligt på mig och undrade vad som skulle hända om framdörren också slutade fungera. Mamma blir vi instängda då? Tänk om alla dörrar blir trasiga! Varför släpper han inte på alla som väntar vid hållplatsen. Efter många om och men, litade hon på mig och kopplade av. Vi tog en promenad för att gå och äta men det var så fullt av folk att vi fick ta till plan B, äta på annan restaurang. Det är alltid jobbigt när vi ändrar på förutsättningarna snabbt utan planering, men för att kunna vila lite var det tvunget. Vi hamnande i vår favorithörna på den tystaste platsen i stan kändes det som idag, tryggt och hemvant. Vi kunde andas ut och efter vila och lunch också handla våra julklappar. Tre affärer och stärka upp med pyssel kreativt pyssel som ger ro efter en tuff dag. Resten av julklapparna får mamma ordna en annan dag. Nu kan vi ladda för julen. För lugnet. Men det är bra att ha en plan B, att träna in en extra strategi att ta till när man måste. Med diagnoser som autism och Aspergers syndrom gäller det att skapa sin egen variant av jul i juletid. Anpassa till familjen och göra den så bra som möjligt. 

Hur mycket får inkludering kosta?

Jag har länge tänkt och följt diskussionerna om inkludering. Det är ett område som erbjuder till många funderingar och tankar. Inkludering är bra för att det bidrar till mångfald på sikt. Det bidrar till att ett samhälle som bygger på mångfald får växa. Alla elever har rätt till en meningsfull skolgång, rätt till delaktighet och medbestämmande. Därför behöver vi inkludera. Vi behöver lyfta alla människors lika värde och rätt till utbildning. Målet borde vara ett samhälle som bygger på mångfald. Där alla är viktiga.

Frågan är  hur får vi inkludering som lever upp till rätten om en meningsfull skolgång?

Vill vi verkligen att en generation unga betalar priset för inkludering så att vi kan få en skola för alla. Genom placering i grundskola utan stöd för att det är för dyrt. Orsaken till kaosklasserna är kanske flera, Jag tror varken det beror på undervisningen eller gruppstorlek, Naturligtvis påverkar gruppstorlek och utformning av undervisningen kvalitén på verksamheten. Men skollagen understryker strävan efter en inkluderad skola. I den satsningen kan inte en generation barn och unga betala priset för inkludering, den bör ske varsamt med hänsyn till individen.

Om vi ska få hållbar inkludering behöver vi reflektera över värdegrund, normer och värderingar. ”En skola för alla” är framtiden men hur tar vi oss dit utan att barnen idag behöver betala kostnaden? Vi behöver lära oss möta de som är olika oss själva, som tänker efter ett annat synsätt. Att förstå varandra och bygga relationer är en god början. För att förstå behöver vi utmana oss själva och sätta egen värdegrund i relation till det vi möter. Vi behöver tillsammans försöka förändra så att det blir en lyckad inkludering.

Själv vill jag inte svara de som berättar i förtroende hur skolan knäckt deras självförtroende, du det är helt okej att du mår dåligt. samhället anser nämligen att alla som inte har så stora behov ska gå i vanlig skola. Samhället behöver ”en skola för alla”, Du hjälper barn på sikt att må bra i skolan. även om du själv mår dåligt. Inte heller vill jag ge en förälder som är ledsen över att barnen har svårt att nå målen, det svaret. Berättelser om hur barn upplever skolan behöver vi ta på allvar. Alla vi som arbetar i skola eller barnomsorg har ett ansvar att skapa hållbara relationer även när det kostar på. Det är inte enkelt, utan mödosamt arbete men då kan vi rakryggat titta föräldrar och barn i ögonen och säga att vi gör vårt bästa. Att alla barn är lika viktiga och att vi arbetar efter en levande värdegrund där alla räknas, inte bara dem som presterar bra resultat i skolan eller lyckas på proven.

Jag tror på inkludering och på strävan efter att få ”en skola för alla”, men låt oss göra det utan att låta dagens barn betala en ödesdiger kostnad. Satsa på barn i behov av särskilt stöd i skolan.Låt alla få känna att de duger och låt oss tillsammans hitta möjligheter att nå framgång för alla våra barn.

Den heliga boken

När jag följer debatten om att böcker och litteraturläsning i förskolan sjunkit gör jag det med stort intresse. Efter senaste PISA-resultaten finns det anledning att fundera över varför läsningen sjunker. Jag funderar mycket över vad vi anser är läsning eller berättelser. Ofta lyfts pappersböcker upp som den optimala formen av läsning. Enligt många lärare det enda som kan betraktas som läsning. Läsning kan dock lika gärna ske via tv-spel, interaktiva böcker eller att lyssna på en saga på internet. Jag försöker också förstå varför läsvila på förskola och bokläsning används som disciplinerande åtgärd i förskolan. Är det för att alla barn ska lyssna på samma bok även fast en del kanske lyssnar bättre framför datorn när de dessutom får bilder till berättelsen eller är det för att personalen ska få ut sina matraster. Det finns anledning att lyfta en bredare debatt om vad som kan betraktas som läsning och hur grunden till läsning kan ta sig olika uttryck. 



Som förälder reagerar jag också när sjunkande läsresultat har en tendens att skjutas över på föräldrarna. Föräldrarna ska lösa skolans kris och med alla medel få sina barn att tycka det är roligt att läsa. Allt är inte föräldrarnas ansvar utan det är gemensamt ansvar att göra läsning attraktivt och roligt även i framtiden. Att kunna lyssna på en berättelse är lika viktigt som att kunna läsa för att du senare själv ska knäcka läskoden och börja läsa. Mina egna föräldraerfarenheter har kanske bidragit till att jag fått en bredare syn på vad som kan betraktas som läsning och därför vill jag gärna berätta om dem. Det är nämligen lätt att lärare anser att det är föräldrar som ska läsa mera med sina barn i hemmet, det är också å andra sidan lätt att nedslås som förälder istället för att vi hittar gemensamma vägar att locka till läsning.

Eftersom vår dotter av olika anledningar haft svårt att sitta still, har filmer varit en av få saker som lockat till gemenskap och avkoppling. Både maken och jag tycker böcker är viktigt har vi försökt locka till läsning på alla möjliga sätt utan framgång. Vi har haft årskort på Junibacken och provat att läsa både nu och då utan någon större framgång. Vi har önskat oss böcker i julklappar och födelsedagspresenter. Några favoriter har funnits men intresset har varit rätt svalt för det där med att läsa bok. Som förälder kan man locka och pocka men till slut är det svårt att hitta inspiration. Till slut blir det stiltje, hennes bokhylla har stått där fylld med barnböcker men bara några få har blivit lästa. Det som skrivs om läsning generellt är mycket bra men som förälder har jag lärt mig att läsning kan ha många dimensioner. En pappersbok att bläddra i är bra för de flesta barn men alla sorters böcker är bra för att locka till läsning. Därför ville jag få ner mina egna tankar om det ur mitt föräldraperspektiv.

Magi

Cruella de Vil i dotters version

Filmer har alltid lockat vår dotter att sitta still och titta på video. Vi har titta på Disneyfilmer otaliga gånger och tecknade Pippi-filmer. Så småningom gick vi över till de otecknade videofilmerna med Astrid Lindgrenklassiker. Vi har lyssnat på många sagoband för att utvidga språket och läsintresset. Letat efter filmer och böcker på lagom nivå. När man provat mycket men inte riktigt nått fram utan tagit paus med läsningsförsöken är det inte lätt att veta vad man ska göra. Vi kom till den punkt där vi slutade locka och istället lät saken bero en tid, ända tills vi möblerade om i hennes rum. Vi byggde en säng med koja under.Vi ordnade en koja med möjlighet att dra för och läslampor. Inne i kojan låg böcker som skulle läggas undan (jag tyckte de hade lite för dålig kvalité)  hopplockade i en låda med grejor som skulle städas undan. Det blev en dörröppnare till böckernas värld. Överst på golvet bland saker som skulle läggas undan låg nämligen Pongo och de 101 dalmatinerna. Boken med Pongo och den älskade röda sportbilen, lockade till nyfikenhet. Bokläsandet har fortsatt och de första böckerna har ersätts med svårare böcker. Gärna med bilder som lockar till läsning. Det viktiga är valet av böcker och att det inte finns press att kunna läsa själv, att lyssna på någon som läser är lika viktigt.

När jag var på skolforum i höstas lyssnade jag på Martin Widmarks föreläsning om läslust. Han sa en sak som fastnade hos mig och gjorde intryck som har hängt kvar efter skolmässan, nämligen att ofta väljer vi för enkla böcker för att locka till läsning. Även fast barn har svårt att koncentrera sig eller läsa själva, så kan de lyssna på spännande böcker som lockar till engagemang. Det handlar ofta om att hitta något den tänkta läsaren tycker om. Jag tycker det finns en stor poäng i detta.
I mina ögon är alla sorters böcker eller medier användbara för att locka till kommunikation och språk. De är också tillåtna att användas för att locka till berättelserna och språkets värld. För barn som använder bildstöd ger bilderböcker en extra dimension till läsningen. Läsning kan se olika ut beroende på vem det är som läser därför ska vi ha olika former av böcker. Att lyssna på band och titta på film blir viktiga komplement för att kunna ta del av läsutbudet. Ljudböcker blir ett komplement och jag slår gärna ett slag för en bredare syn på läsning. Det viktiga är att vi inte ger upp utan provar många vägar till läsning.
Lyssna på sagor under dagen, under lekstunder och när barnet sitter vid datorn. Var uppfinningsrik.