Pedagogiska appar begränsar

Vad är teknik? Hela begreppet IKT står inte bara för digital teknik utan betyder information, kommunikation och teknik. Hur vi använder tekniken som verktyg i förskolan finns det säkert många åsikter om. Min erfarenhet är att diskussionerna ofta handlar om iPad och surfplattor, men teknik är också kommunikation och det är viktigt att vi vidgar vyerna när vi diskuterar teknik. Teknik handlar om att forma, konstruera och nyttja material. Idag lever vi i ett informationssamhälle, dagligen möts vi av 100-tals olika uttryck via olika medier. Barn som växer upp idag lever i en vardag som de delar med sina föräldrar och kamrater. De blir tidigt bekanta med olika former av digital teknik, men de lär sig kanske inte lika enkelt orientera sig bland alla intryck som möter oss varje dag.

Att upptäcka med en liten skärm.Foto: Fredrik Larsson (CC BY)


De flesta 2- och 3-åringar har stiftat bekantskap med digitala verktyg i hemmet tillsammans med föräldrarna. 57% använder internet av 2-åringar. Redan bland 3-åringarna är tre av fyra internetanvändare och vid 7 år är andelen 90%. Den stora ökningen de senaste åren har skett bland de yngsta. Den största förändringen har varit att barns användning av internet blivit mycket frekventare.  Däremot är det inte säkert att de får använda den multimedia kultur som finns i hemmet i förskolan och skolan. Trenden att appar ska väljas utifrån ett pedagogiskt syfte är stark, liksom rädslan för att det kan vara skadligt för barn spela spel för länge vid iPaden. Det är lätt att rynka på näsan åt för enkla appar och reklam av olika slag, men vi glömmer då att de faktiskt ingår i den barnkultur som dagens barn växer upp med. Caroline Liberg påpekar att det finns forskning som visar att populärkulturen är viktigt att ta tillvara på. Hjältar från filmer, dataspel och barnböcker inspirerar barn att både läsa och skriva på egen hand. Populärkulturen är viktigt när barn stiftar bekantskap med olika typer av texter, och fyller viktiga funktioner när barn lär sig läsa och skriva. Ändå upplever  jag ofta att pedagoger vill bestämma vilket utbud som ska finnas tillgängligt för val. Jag  undrar varför vi tillåter oss att begränsa barns intresse, när vi istället kan välja att forma lärprocesser tillsammans med barnen som vidgar kommunikationen och samspelet i gruppen.


Samma film på en smartboard ger nya dimensioner.


Ett exempel på hur man kan nyttja en fascination kommer här, jag har en längre tid sett barn fascineras av att komma nära figurerna i barnprogrammen framför dataskärmen. Många barn möter idag bärbara datorer eller surfplattor som digitala verktyg istället för stationära datorer med stora skärmar. Efter att ha sett förtjusningen när utklädda figurer blir ”levande” på en stationär dataskärmen, ville jag koppla upp figurerna på en smartboard för att kunna utmana barnens fascination. När vi kopplade in högtalarna blev fascinationen ändå större och alla barn ville klappa och känna på figurerna. Det är lätt att glömma att teknik ur barns ögon inte är samma som i vuxnas ögon eller i pedagogers ögon. En förstorad bildskärm är ett effektivt sätt att synliggöra innehållet för barn i en annan konstruktion. På samma sätt kan du använda ett tält och projektor för att synliggöra en upplevelse som är svår att föreställa sig för barnen. Det viktiga är att omvandla tekniken från barnens intresse och vidga perspektiven tillsammans så att användandet av digitala verktyg också sätts in i ett sammanhang.

I den reviderade läroplanen (2010) står det att skapande och kommunicerande med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, dram, rytmik, dans och rörelse liksom tal och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik.

Enkla appar och populärkultur kan sammankopplad med annan teknik öppna för skapande former, Om vi pedagoger vågar vara medforskare. Digitala verktyg ska med andra ord användas för både skapande processer och som pedagogisk tillämpning. Barns intresse är en motivationskraft som kan användas för att skapa samspel och lärprocesser, när vi hittar det som engagerar barn hittar vi också drivkraft och värdefulla möjligheter att skapa pedagogik.  Det är viktigt att vi ser helheten och tillåter oss att inte tänka för snävt när vi utformar den pedagogiska miljön.Tekniken blir ett verktyg i lärmiljön som vi kan använda på ett kreativt sätt när vi utgår från barnens perspektiv. Barn provar och utforskar ofta utifrån ett ”här och nu” perspektiv, och det är spännande att använda det som lockar barnen när vi formar, konstruerar och nyttjar teknik.

Inspirerad av vem?

En pedagogisk lärmiljö kan organiseras på flera olika sätt. Ofta planeras lärmiljön av pedagogerna. Barnens intressen observeras innan möbleringen äger rum. Ibland är det kanske en utvecklingsledare eller en pedagogista som är med och utformar miljön efter önskemål från chefer eller pedagoger. Jag har en längre tid reflekterat över hur vi tillvara tar inspiration som vi läser om på nätet eller möter vid olika fortbildningstillfällen. Hur ofta köper vi nya idéer som verkar spännande och tar med dem in i vår egen verksamhet utan att riktigt reflektera över hur vi kan anpassa det till vår egen barngrupp. Om någon lägger upp en bild på en kub vill alla gärna prova och se hur barnen köper idén. Å vad spännande, detta måste jag prova tänker någon och vips så är lavinen igång. Kuben  är ett fint exempel på hur nätverkande kan tillföra inspiration till den pedagogiska miljön.

Foto: Linda Lindner
Här kan du läsa mer om kuben.

Vi hade tidigare ett nätverk där vi fick gå på studiebesök hos varandra innan det utökade kollegiet hade slagit igenom på samma sätt som idag. Inspirationen från studiebesöken skapade ringar på vattnet, inspirationen från de andra förskolorna påverkade utformandet av vår egen pedagogiska miljö. När jag tänker tillbaka slås jag av att nätverket fungerade ungefär som det utvidgande kollegiet fungerar idag. Nätverkande via nätet, är ett bra sätt att få idéer som kan användas vid organiseringen av lärmiljön. Det är viktigt att vi i planeringen av den pedagogiska miljön inte glömmer att utgå från vår egen barngrupp. Barnens intressen och utveckling borde vara det som ger oss inspiration i vardagen. Vi behöver använda barnens tankegångar som utgångspunkt när vi väljer vad miljön på förskolan ska innehålla. Linda Linder konstaterar i sin serie om pedagogisk dokumentation att många kollegor i början tyckte det var svårt att släppa på kontrollen och följa barnens idéer när de planerade den pedagogiska miljön.

Jag har en tid tillbaka reflekterat över hur vi skapar en struktur och gör synliggör den för barnen. Ofta strukturerar vi miljön utifrån ett vuxenperspektiv som handlar om hur vi tror att barnen ska kunna tillgodogöra sig en miljö, ex med hjälp av observationer. Vuxenperspektiv styr sedan möblering och utformning av lokalerna. Det är lätt att vilja skapa många hörnor och rum på en avdelning utifrån tanken på ett smörgåsbord, där barn lätt ska kunna se vad som finns i hörnorna och vilja inspireras. Det som finns i en hörna ska helst stanna där och får kanske inte flyttas mellan rummen för då blir det så mycket spring och oreda. Men har vuxna och barn samma förväntningar på miljön? Vet barnen hur innehållet i miljön ska användas?

Små barn har mycket rörelse i kroppen och behöver få röra på sig även inomhus. Genom att ta hänsyn till rörelsebehovet, kan ett lugn byggas in i miljön. Små barn älskar att packa resväskan och gå på utflykt eller promenad även inne, det är en viktig del av leken att få duka upp en picknick i byggrummet eller matrummet, även fast det finns en bokhörna där. Vågar vi tillåta stök och stoj inne och låta prinsessklänningarna följa med in i byggrummet, eller säger vi åt dem att städa först, innan de kan börja en ny lek. Om vi pedagoger vågar lägga vårt eget behov av ordning och reda åt sidan kan kreativiteten och leken få mer svängrum i förskolan. Ett pedagogiskt förhållningssätt kan bygga på att säga ja till barnen och låta barnen få mer utrymme i verksamheten. Det kräver också att pedagogerna väger sina egna normer i förhållande till barngruppens behov. Måste det städas flera gånger varje dag? Om det är mycket saker är det kanske dags att prioritera och skapa en struktur i ordningen, och fundera över hur mycket material barn och pedagoger kan överblicka utan att det upplevs som stök.

Bilder begränsande eller inspirerande?

En bygghörna med lådor som är överblickbara, förenklar för barn att sätta igång ett eget skapande, Att barnen kan se och förstå hur sakerna ska användas, kan sporra barnen att använda materialet. För barn som har svårt att föreställa sig vad som finns i lådan, kan det underlätta för bygglek att se vad som finns att jobba med. Bilder kan ge inspiration, men de kan också begränsa om man vill bygga precis likadant som på bilden. Det viktiga är dialogerna och kommunikationerna mellan barn och barn, eller barn och pedagoger. På samma sätt är det viktigt att barnens intresse får styra innehållet i miljön när vi köper nytt material och planerar vad de olika rummen ska användas till. Vågar vi följa barns rörelsemönster och tankesätt kan en spännande utveckling av leken äga rum. Genom att skapa möjlighet för både rörelse och kreativitet kan vi bygga in en växelverkan mellan rörelse och koncentration. Denna ständiga rörelsen i leken böljar fram och tillbaka och behöver finnas med som en ledstjärna när vi planerar den pedagogiska miljön.

Vilken inspiration?

För en tid sedan frågade en vän till mig hur vi hämtar inspiration i yrkesrollen? Efter en tids funderande skulle jag vilja omformulera frågan till hur vi använder inspiration i yrkesrollen? Fortbildning och litteraturläsning ger oss en viss form av inspiration. Tv och media ger oss dagligen möjlighet till personlig inspiration. De flesta av oss har favoritböcker som vi frikostigt delar med oss av om någon ber om tips på bra litteratur. Filmer om olika arbetsmetoder och föreläsningar finns ofta gratis att hämta på nätet, för att använda som underlag för diskussioner på APT m.m. Fortbildning och litteratur väljs ofta i samråd med utvecklingsledare, chefer och rektorer. En del böcker läser vi helt enkelt för att vi vill.

Att finna inspiration på nätet
Foto: Sander Spolspoel (CC BY-NC 2.0)

Men varje dag möter vi mängder av information av texter som rör din yrkesroll. På sociala medier delas många goda idéer och diskussioner. En del texter är positivt utformade och andra är mer negativa. Ämnen i diskussioner och på privata bloggar kan vara av väldigt skiftande karaktär. På internet avhandlas allt från hur ofta små barn behöver byta blöja till efterfrågan på hur förskoleklassen kan arbeta med bokstaven M. Snabba lösningar på innehåll till samlingar och lektioner efterfrågas av det utökade kollegiet. Men vilka snabba lösningar kan vi egentligen använda i förskolan eller förskoleklassens verksamhet? I läroplanen (lpfö 98/10) finns följande text om innehållet i verksamheten i förskolan och skolan

Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation
och drivkraft att söka kunskaper. Barn söker och erövrar kunskap genom lek,
socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och
reflektera. Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande.

I vårt samhälle finns en tendens att vardagen snurrar allt snabbare. De pedagogiska aktiviteterna är viktiga inslag i förskolans verksamhet och att de genomförs är viktigt. Men inspirationen till verksamhetens pedagogiska aktiviteter bör väljas utifrån den aktuella barngruppens intresse. Är vi medvetna om vilka konsekvenserna blir för verksamheten om vi söker efter quick-fix, istället för att leta efter inspiration i vår egen verksamhet? Vilka konsekvenser får det allt snabbare snurrade ekorrhjulet för en barngrupp?
Om idéer och inspiration saknas inför planeringen av olika pedagogiska aktiviteter, kan det utökade kollegiala nätverket bidra med tips och ideér, men det är viktigt att vi reflekterar över hur vi väljer inspirationen vi efterfrågar. Vi bör också diskutera vad längtan efter snabba lösningar bottnar i? En allt mer stressigt arbetstempo medför kanske oreflekterat att vi också plockar in tips och ideér i verksamheten och glömmer att förankra dem utifrån våra styrdokument.
Dagens IKT-samhälle medför ett behov av att diskutera både hur vi använder oss av informationen via media och att vi tänker på att granska vilka källor texterna kommer ifrån. Snabba lösningar kan ge ny inspiration och det utvidgade kollegiet är en fantastisk tillgång, jag är positiv till ”dela kulturens” många fördelar, som ett utökat nätverk kan innebära. Men en ökad mängd information och ett mer transparent samhälle medför också nya viktiga diskussionsfrågor.
Vi bör lite oftare diskutera vad som är skillnaden mellan personlig inspiration och inspiration i yrkesrollen.

Lucka 14 – #stafettjulkalendern

Lucka 14

Mitt bidrag till #stafettjulkalendern är boken Hallå hur gör man skriven av Christian Eidevald.  I boken systematisk analys för utvärdering och utveckling i förskolan beskriver författaren hur man kan genomföra systematiskt kvalitetsarbete i förskolan. I skollagen står det att förskolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och att utvecklingen ska dokumenteras och analyseras på ett vetenskapligt sätt. Men vad innebär en vetenskaplig grund frågar Christian och hur kan man systematisera dokumentationer på ett vetenskapligt sätt?

Ja vad innebär en vetenskaplig grund och varför behöver förskolan vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? På sociala medier deltog jag i en diskussion om ämnet, där någon ställde frågan, var börjar man och hur ska man veta vad det innebär. Hur gör man för att omsätta innehållet i forskningen i sitt eget arbetslag och förskolans verksamhet.

En väg är att börja diskutera vad en genomtänkt barnsyn kan innebära för ett arbetslag. Att avsätta tid för pedagogisk reflektion är en god början, med hjälp av diskussionsfrågor kan innehållet verksamhetsanpassas. I bokens första del finns en välskriven beskrivning över förskolans förstärkta uppdrag. Den andra delen handlar om förskolans praktik och den tredje delen, ställer frågan vad en analys, är eller kan vara, utifrån förskolans förstärkta uppdrag. Att avsätta tid för att diskutera förskolans förstärkta uppdrag och tillsammans orientera sig i olika inriktningars betydelse för verksamheten är en kvalitets satsning som också ger resultat i det praktiska arbetet i barngruppen. Jag tycker det är oerhört viktigt att de metoder vi väljer att använda i förskolans arbete är vetenskapligt förankrade och att pedagogerna vet vilken barnsyn de bedriver sitt arbete utifrån. Boken är välskriven och lätt att till sig för den som är ovan att läsa litteratur om vetenskaplig inriktning.

I texten på bokens baksida står det att boken riktar sig till dels studenter på förskollärarprogrammet dels till förskollärare och förskolechefer som vill utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete. Jag hoppas att fler får upp ögonen för denna pärla till bok.

Luckor av mig i #Stafettjulkalendern

2013 – Lucka 14
2014 – Lucka 14
2014 – Lucka 22

Samling för språket

Varför har vi samling i förskolan? Det finns tusen anledningar till att ha en samling i förskolan men det finns få aktiviteter i förskolan som det finns så mycket åsikter om som samlingen. Samlingen kan användas för att samla barnen inför en aktivitet eller inför en måltid medan kollegan dukar bordet. Samlingen kan användas medvetet som en återkommande aktivitet i verksamheten, men den kan också användas för att stunden eller nuet kräver en samling. Ibland har vi kanske samling för att vi alltid haft en samling och tycker det ska vara så.

Klotter eller skriftspråk?

Idag har jag lyssnat på Elisabeth Franks föreläsning om förskoleklassen på #Skolforum. I mina tankar fastnade det hon sa om språksamlingar i förskoleklass, hon menade att många förskoleklasser arbetar mycket med att klappa stavelser i namnen och arbeta med rim och ramsor. Hon menade också att detta inte räcker utan förskoleklass behöver utmana barnen att lyssna på språkljud och bygga texter ord och begrepp. För att kunna skriva behövs det också en förståelse för hur skriftspråket formas och skrivs. Lärare i förskoleklassen behöver ha ett medvetet förhållningssätt i hur de lär barn läsa och skriva.

Så kom hon till det viktigaste och kanske i mina ögon mest grundläggande. Innan du kan läsa och skriva behöver barn få ett ordförråd. Ordförrådet är nyckeln till att kunna förstå innebörden i det du läser.

Hur arbetar vi då med att utveckla barns ordförråd i förskolan? Med att ge barnen rika möjligheter att delta i samtal med pedagoger och jämnåriga? Hur vi tänker om barns lärande när det gäller språkutveckling påverkar nämligen inte bara deras läsutveckling utan också deras möjlighet att kunna uttrycka sig språkligt. Därför är det så viktigt att vi tidigt ser barn och samtalar med barn om sådant som upptar deras tankar och uttrycks i barnens samtal med varandra. Genom att tidigt se och uppmuntra barn att berätta vad de målar när de ritar kan vi uppmuntra skriftspråket. När barnen leker kan de få skriva handlingslistor och vi pedagoger kan ge dem uppdrag att utföra, kanske skriva brev till Bolibompa eller jultomten. Det viktiga är inte resultatet utan själva uppmuntran när vi ser att barnen vill berätta något för oss. I barnens egna funderingar hittar vi ingångar som vi kan använda för att forma den pedagogiska miljön i förskoleklassen eller i förskolan. Det är också tillsammans med många möjligheter till bokläsning en god grund för språkutveckling.

När det gäller samlingen finns det många anledningar att ha en samling, men det är viktigt att vi tänker igenom vad vi vill förmedla med samlingen och varför vi har med aktiviteten. En språksamling är bra, men den behöver finnas som en röd tråd i ett sammanhang för att fylla ett syfte. Om syftet med samlingen är att främja språkutveckling tycker jag det bör vara en tydligt planerad återkommande aktivitet. Bildstöd och teckenkommunikation ökar möjligheten för barn att förstå innebörden i samlingen. Pedagoger som med närhet, engagemang och empati håller samlingar där barn inbjuds till delaktighet genom att välja sånger, eller föremål, stärker barnens självkänsla och ökar gruppkänslan. Samling bör innehålla viss valfrihet och tiden på samlingen bör anpassas till barns uthållighet och ork att delta i samlingen.

Så skulle aldrig jag göra

Barns behov

Alla barn har rätt att få sina behov tillgodo sedda i förskolan. Hur vi ser på barn får stor betydelse för deras identitet och självkänsla. De flesta som arbetar i förskolan, vill barnens bästa, men hamnar ibland i situationer som är svåra att bemästra. När vi möter barn med utåtagerande eller annorlunda beteende sätts våra ambitioner på prov, hur vi förhåller oss till situationer när barn är utåtagerande i förskolan varierar beroende på vilken erfarenhet vi har eller vilka råd vi får från omgivningen.

Bestraffning?
Foto: Skaparn (CC BY-NC-SA 3.0)

Ofta uppmuntras pedagoger av en välmenande omgivning att sätta tydliga gränser och säga ifrån när det gäller utåtagerande beteende. De enskilda barnens behov ställs mot gruppens. Alla barn har behov vi behöver ta hänsyn till är ett vanligt resonemang. Även om vi har avsikten att möta barnen och försöka förstå deras perspektiv kan stora barngrupper eller stark press göra att vi faller in i ett negativt mönster som pedagoger. Villkoren i omgivningen kan också göra att pedagoger inte orkar hålla fast vid sitt engagemang, vilket kan leda till att en mer kontrollerande atmosfär infinner sig i barngruppen. Det kan vara vikariebrist, föräldrakontakter, nätverksmöten, eller barnens dagsform som påverkar stämningen och atmosfären i barngruppen.  Det är av olika orsaker lätt att hamna i en situation där barnen känner sig utskällda, utan att pedagogerna upplever att de skäller på barnen. I deras ögon är verksamheten väl fungerande och alla barn är delaktiga på lika villkor.
Barn påverkas också av tidsperspektiv och dagsform. Jag ska illustrera vad jag menar med ett exempel,

Namir försöker putta ner Ninni när hon står högst upp i rutschkanan. Ninni skriker högt med rädsla i rösten. Pedagogen sitter i soffan och tittar på. ”Ninni du är en gnällspik” säger hon. Namir fortsätter försöka få ner Ninni från rutschkanan, trots att hon skriker. Efter en stund lyckas han dra ner henne.
(Möten för lärande)

De flesta av oss reagerar instinktivt och tänker: varför ingriper inte pedagogen? Varför väljer hon att låta Ninni framstå som en gnällspik? Jag tror att det är så enkelt att vi alla som enskilda pedagoger växlar mellan att vara professionella pedagoger och vanliga människor beroende på stundens förutsättningar.Verksamheten i förskolan utförs under en hög arbetsbelastning, antalet barn är stort och orken räcker kanske inte alltid hela dagen. Även om ambitionen är att utgå från barnets perspektiv och finnas nära, tror jag många pedagoger skulle suttit kvar i soffan kl 16.00 när man arbetat en hel arbetsdag ensam med en vikarie och full barngrupp. I stunder när vi pedagoger är trötta eller utsätts för stor arbetsbelastning ökar mängden ska eller måsten när vi talar med barnen. I de stunderna sätts också vår pedagogiska kunskap på prov, jag har arbetat med skickliga pedagoger som klarar att med lugnt tempo och engagerat förhållningssätt klarat rodda en barngrupp själva, innehållande 7 sovande barn, och 10 vakna större barn. Men jag har också arbetat med kollegor som styrt barngruppen med förmaningar och tillsägelser. Det handlar inte bara om yrkesrollen utan också om vår personliga förmåga att överblicka helheten samt hantera stress och yttre påverkan. Frågan vi bör ställa oss är: vad som gör att vi i vissa förskolor hamnar i negativa spiraler med barnen?

Stressen påverkar vårt beteende även om våra ambitioner är aldrig så goda och förskolan är känd för att vara en förskola med hög kvalité i verksamheten.

Så skulle aldrig jag göra

Debatten om belöningar och bestraffningar som med jämna mellanrum figurerar på sociala medier/gammalmedia berör de flesta av oss som arbetar i förskolan. Det är enkelt att slå sig själv på bröstet och säga så skulle jag aldrig göra (du som läser detta skulle naturligtvis agerat på ett helt annat sätt, du är ju en medveten pedagog) när felaktiga beteenden diskuteras i olika forum. Men kanske är det svårare att rannsaka sitt eget arbetslag eller sig själv som enskild pedagog. Att ge förskolor tid till att diskutera kunskapssyn och lärande är förebyggande långsiktiga lösningar för att förbättra den pedagogiska kvalitén i förskolan.

Det är stor skillnad på hur pedagoger bemöter barn i den dagliga pedagogiska verksamheten. Det är tydligt att arbetslag som inte fått diskutera fram en gemensam barnsyn brister i bemötandet mot enskilda barn. En stor fara tror jag är när vi utgår från tankesättet Vi är bäst, vi gör inga misstag. Det är bättre och effektivare att rannsaka sin egen verksamhet och fundera över hur vi på bästa sätt kan skapa pedagogiska förutsättningar som är lösningsfokuserade och som utgår från tanken att alla barn gör så gott de kan. I svårhanterliga situationer behöver vi först ställa frågorna

  • Vad är problemet? 
  • Vems är problemet? 

Pedagoger bemöter på olika sätt och enskilda pedagogers bemötande kan skapa stora sprickor i arbetslagen. Det är viktigt att det ges förutsättning och tid för att få diskutera fram en gemensam barn och kunskaps syn. Därför är det viktigt att cheferna ger tid till pedagogiska diskussioner och skapar tid till reflektion. Ett arbetslag behöver ett gemensamt förhållningssätt för att kunna skapa en atmosfär i barngruppen som tar avstamp i barns livsvärldar.

Att möta barns livsvärld innebär att närma sig och försöka förstå barnet i dess helhet. Barnets kropp, ansiktsuttryck, gester och ord bildar en helhet som det gäller att försöka förstå.
Om vi ser barn som meningsskapande medmänniskor, och är närvarande i deras livsvärld, kroppsligt, sinnligt och kognitivt får vi en lyhörd, tillåtande och ömsesidigt samspelande atmosfär i barngruppen.
(Möten för lärande)

Var finns lärande och utveckling?

I veckan som gick hade jag förmånen att få lyssna på en föreläsning med Dylan Wiliam. En spännande fråga som ställdes under föreläsningen handlade kort och gott om hur vi synliggör barns och elevers lärande i relation till vår egen undervisning. Ofta hör vi att elever är lata oengagerade eller ouppfostrade, men inte lika ofta reflekteras det över hur undervisningen presenteras. Vi vill helst höra att skolan gör så mycket bra och att lärare är skickliga i sin yrkesroll.  Att reflektera över hur lärandet presenteras och vad den innehåller är svårare. Att tänka att lärare kan misslyckas är nästan tabu, men Wiliam påpekade flera gånger under sin föreläsning att en skicklig lärare vågar misslyckas och ta nya tag. Det är till och med så att misslyckande och fel svar skapar ett fördjupat lärande och gör att vi minns de rätta svaren bättre. Det gör oss inte sämre som lärare utan bättre, när vi vågar reflektera över lektioner som varit mindre bra och ompröva innehållet till nästa lektionspass.

Dylan Wiliam förläser vid ett tidigare tillfälle. (besk)
Foto: Jay Salikin (CC BY-NC-SA 2.0)

Lärarens val av metod och synliggörande av kunskapskrav är lika viktigt som elevernas engagemang och resultat i klassrummet. Lärare skapar engagemang genom ett engagerat förhållningssätt och har oftast valt yrket för att de vill nå alla elever, de vill prestera så bra undervisning som möjligt, de gör en storartad insats och lägger ner sin själ i undervisningen. Ändå misslyckas vi ibland och då är det viktigt att reflektera över hur vi kan nå fler elever. Det handlar inte bara om undervisningen utan också om hur vi skapar engagemang och interaktioner i klassrummet.

Vilka metoder vi väljer när vi ställer frågor, får stor betydelse för hur vi lyckas engagera elever och barn i undervisningen och i själva lärandet. Sättet vi ställer frågor på för att skapa reflektion och diskussion får stor betydelse. Valet av öppna eller stängda frågor påverkar hur eleverna svarar på frågorna lika mycket som till vilka vi väljer att ställa frågorna. Att låta elever skapa frågorna till proven kan vara en framgångsfaktor enligt Wiliam men det handlar också om  hur vi kan engagera fler elever? Elever som ställs inför frågor som inte inbjuder till reflektion blir oengagerade, relationen ger liv åt klassrummet och är viktigt för att skapa engagerade undervisning. En annan viktig fråga är hur vi ger samtalsutrymme åt alla elever. De som svarar först och snabbast har kanske inte alltid de mest genomtänkta svaren, utan det handlar om att fördela samtalsutrymme i klassrummet och ställa utmanande frågor eller påstående som kräver att eleverna gör ställningstagande. Därför är handuppräkning inte alltid den bästa metoden utan behöver kompletteras med andra sätt att besvara frågor.

Jag drar en parallell till förskolans verksamhet och tänker att det är viktigt att vi först och främst uppmärksammar barnens eget vardagsspråk. Barn behöver tidigt få bekräftelse på att deras tankar är viktiga, de behöver känna att pedagoger i förskolan tar sig tid och lyssna på dem. Att vi ger dem möjlighet och reflektera utifrån egna tankar tillsammans med kamraterna. När vardagsspråket sätts in i ett sammanhang uppstår ett lärande i den gemensamma processen, vardagsspråket blir ett undervisnings och lärande språk exempelvis när barn slutar i förskolan och börjar förskoleklass. Det är viktigt att barn bjuds in till dialoger i förskolan och skolan. Att vi ger barn möjlighet att reflektera över egna ställningstagande och funderingar. Att lyssna och uppmärksamma det barn berättar är ett medvetet sätt att inbjuda till lärande. Barn behöver vara barn och få tillfälle till lek i förskolan men barn behöver också få en övergång till skolans lärandespråk och det kräver att förskolan lagt en grund som inbjuder till optimal språkutveckling. Barn vistas många timmar i förskolan och behöver få tillfälle att utveckla även sitt filosofiska språk. När ord sätts in i rätt sammanhang växer barns språkförståelse och inbjuder till mer språkutveckling. Att behärska ett språk handlar om att kunna kommunicera olika sorters språk och där är det viktigt att vi ger barnen en trygg grund att stå på i förskolan.

Grå hårfärg är ingenting?
Foto: Frisno Boström (CC BY-NC-ND 2.0)

Hur vi bjuder in barn till dialog är viktigt att uppmärksamma i förskolan och skolan. Om ett barn berättar något är vi snabba att svara istället för att ge barnen tid till egna svar eller upptäckter. Ett exempel på detta är när yngre barn diskuterar hur gamla de är och jämför med hur gamla fröknarna är. Ett annat exempel är när barn benämnt grå hårfärg som färgen ingenting, barns resonemang ger spännande dimensioner att upptäcka tillsammans. Deras tankar är ofta annorlunda än våra och det är viktigt att de får tillfälle att uttrycka sina funderingar för att det ska uppstå en lärprocess. Det är utmärkta frågor att låta barnen reflektera över, och hitta olika svar på. Istället för att direkt svara på hur gamla vi är, kan man ställa frågan hur många år tror du jag är, vilken fröken är äldst osv. Det är ett sätt att få igång barnens eget resonemang och kanske återkomma till i en samling eller ett tema. Jag tycker det viktigaste vi kan ge barn för att skapa möjlighet till eget lärande och reflektion är tid. Tid att binda samman sina funderingar med samtal och reflektion, tid att göra reflektion och utveckla sitt vardagsspråk tillsammans i barngruppen.

Vill vi komma åt barnens resonemang behöver vi engagera barnen utifrån deras perspektiv. När elever och barn får ta ställning och diskutera utifrån egna valda frågor skapas ett lärande, eftersom eleverna engagerar sig i lärprocessen. Hemligheten är engagerade lärare som förstått vikten av att utgå från elevernas eget vardags språk, därefter kan vi med väl valda frågor och lektionsupplägg skapa ett tänkande i klassrummet.  Hur kan vi då ta reda på barns resonemang?
Ett sätt är att dokumentera och filma barn i deras vardagsgemenskap, på rasten eller i den fria leken erbjuds bra tillfälle att observera barnens samspel och lek. Genom att lyssna på och uppmärksamma barns kommunikation får vi viktiga ledtrådar som kan bli ett lärande, när samtals innehållet uppmärksammas ex i samling eller klass samtal. När vardagsspråket sätts in ett sammanhang blir det ett lärande, det uppfattas däremot inte alltid som lärande utav barnen, men det ger många ledtrådar till lärare och pedagoger om hur barn resonerar runt olika sammanhang.
Därför är den största tjänsten vi kan ge barn att lyssna på dem och skapa tid för utrymme till dialog i våra barngrupper och klassrum. I barns egna livsvärld finner vi engagemanget och möjligheten till gemensamt lärande och utveckling.

Undervisning i förskolan

Hur en dag ser ut i förskolan skiftar beroende på var verksamheten är placerad. Kärnan i förskolans verksamhet är att den ska ge alla barn de förutsättningar de behöver senare i livet. Skolinspektionen menar att förskolornas kvalitetsarbete ofta handlar om aktiviteters genomförande eller värdegrund. De senaste åren har fokuset på att förskolans kvalitetsarbete ökat. Förskolor profilerar sig i allt högre grad och trycket på kvalitetssatsning i förskolan är stort. I det sammanhanget känns det aktuellt att fråga sig Vad är kvalitet och varför har trycket på aktiviteter i förskolan exploderat de sista åren?

Skolinspektionen fastslår i sin granskning av förskolorna att det idag finns ett ensidigt fokus på omsorg och fostran i förskolan. De menar också att många pedagoger har svårt att sätta ord på lärandet som sker i den dagliga verksamheten, ex i tamburen och i den fria leken. Lärandet ges inte utrymme i den dagliga verksamheten och det kan få konsekvenser för barnet i deras fortsatta skolgång. Under läsningen ställer jag mig frågan hur vi ser på lärandet i förskolan? Jag tror att många förknippar lärande med undervisning mer än med daglig omsorg. Vad är egentligen lärande i förskolan relaterat till barns utveckling?

Förskolans pedagogiska uppdrag

I den dagliga omsorgen erbjuder rutinsituationer och fri lek rikligt med tillfällen till lärande, men ser vi som är pedagoger detta och sätter vi kunskapen i relation till läroplanen när vi beskriver verksamheten? Ser vi omsorg som lärande, eller är lärande i första hand planerade aktiviteter? Om det är så, hur kan vi medvetandegöra fler kollegor om lärande tillfällena som finns i barnens vardag. Prioriterar vi arbetet med alla barn i förskolan lika högt eller är arbetet med de äldre barnen viktigare än de yngsta barnen. Här finns två fällor som är lätt att hamna i, den ena fällan är att förskollärare oftast föredrar att arbeta med de äldre barnen eftersom du kan ha fler planerade pedagogiska aktiviteter. För de små räcker det att bara vara, för de hinner när de blir äldre. Den andra fällan är att vi tänker att de små behöver i första hand omsorg, och då kanske inte uppmärksammar allt det lärande som de yngre utforskar dagligen i allt som sker under förskolevistelsen. Vår uppgift som pedagoger är att erbjuda en balans mellan planerade pedagogiska aktiviteter och den dagliga omsorgen.  I den reviderade läroplanen från 2010 står det att ”förskolan ska erbjuda barnen en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dagsrytm och miljö. Såväl omvårdnad och omsorg som vila och andra aktiviteter ska vägas samman på ett balanserat sätt.”

Lärandet sker överallt hela tiden.

Utgår vi från barns utveckling när vi möter enskilda barn i verksamhetens vardag, när barns utveckling får forma såväl den pedagogiska verksamheten som den dagliga omsorgen uppstår en dynamik i gruppen. Om val av leksaker och inredning utgår från observationer och dokumentation av barns utveckling blir det en kreativ och inspirerande miljö. Frågan om vad kvalitet är, är intressant att ställa sig, då det är viktigt att skapa balans i verksamheten, så att omsorg och lärande bildar en helhet. Det är balansen mellan omsorg och lärande som ger barnen en god grund att stå på och skapar trygga och kompetenta barn.

Vore det då också inte rimligt att ställa sig frågan, Vilka ska påverka de yttre ramarna på förskolan. Det är av yttersta vikt att förskolechefer och rektorer är förtrogna med styrdokumenten och kan skapa koppling mellan verksamheten och Läroplanens strävans mål. Skolinspektionen menar att svårigheten att skapa balans mellan lärande och omsorg, kan bero på att många anser att förskolan ska vara ett komplement till hemmet. Hur vi betonar olika delar av läroplanen påverkar kvaliteten i förskolan, kanske också hur vi ser på begreppet omsorg. Nackdelen med att vissa strävans mål vinner i popularitet kan vara ett tryck från kommunernas sida på viss kompetenssatsning. Det är viktigt att uppmärksamma läroplanen som helhet. Konkurrensen mellan förskolor medför faran att vissa profileringar vinner i popularitet i förskolan. Konkurrensen mellan olika förskolor kanske påverkar och förbättrar möjligheterna till en likvärdig förskola, men förskolechefernas egen kompetens att kunna skapa en likvärdig förskola är viktig, kanske till och med viktigare än de yttre förutsättningarna och rådande trenderna. En förskolas kultur skapas av de som vistas där, ledning, barn och föräldrar. Förskolechefen eller rektorn har ett ansvar för att hjälpa pedagogerna kan vidga sin syn på vad som är lärande i förskolan och erbjuda en likvärdig verksamhet. Det är också viktigt att kunna knyta samman verksamhetens olika delar så det bildas en helhet. Förskolan behöver vila på en vetenskaplig och beprövad grund. En likvärdig förskola behöver också en verksamhet som står sig över tid, som erbjuder barn en god grund att stå på, därför är det viktigt att vi ser varje barns utveckling, och ger lärandet i alla dess former utrymme i den dagliga verksamheten på förskolan.

Små barn i förskolan 1

Under veckan som passerat har jag deltagit i flera diskussioner om små barns lärande i förskolan. I förskolechatten diskuterade vi små barns lärmiljö, både inne och ute. Min upplevelse var att diskussionen blev ganska spretig. Samtalet om hur arbetet ska organiseras i förskolan blir också gärna spretigt. Diskussionen om att arbeta åldersindelat återkommer ständigt, både i sociala medier och bland kollegor. Jag undrar varför vi pratar om små och stora barn. Vad driver fram behovet av en småbarnspedagogik på våra förskolor. Vad är småbarns pedagogik? Samtidigt som man vill att små barn ska ha en tillåtande och kreativ miljö, finns diskussionen där om att allt material kanske inte kan finnas framme när det finns små barn i gruppen. Fördelen med att ha 1-3 års grupper kan vara att materialet kan anpassas till gruppen i större utsträckning än om du arbetar med 1-5 åringar. För mig leder det till frågan vilka leksaker och vilket material behöver små barn?

Kritor för små barn?
FotoChris Dlugosz (CC BY 2.0)

Är det barnens ålder som styr hur vi organiserar miljön för de yngsta barnen eller är det barnens intresse och nyfikenhet? Behöver det finnas särskilda leksaker för små barn på förskolan eller handlar småbarns pedagogik om att lära sig leka tillsammans i grupp. Konflikter i en småbarnsgrupp är en del av vardagen, men pedagogernas yrkesskicklighet påverkar hur barnen utvecklas. Ibland tror jag det är våra egna tankar som begränsar små barns utvecklingspotential snarare än barnen själva. Jag har erfarenhet av arbete i både åldersindelad verksamhet och 1-5 års verksamhet. Jag menar att det inte handlar så mycket om barns ålder utan mer om hur vi kan organisera verksamhetens lokaler och miljö. Fördelen med 1-5 års verksamhet är att barnen utvecklingsmässigt lär mer av varandra när pedagogerna arbetar aktivt med att utforma miljön utifrån barns motoriska och språkliga utveckling. Barnens möjlighet att få en pedagogisk utmanande miljö är nära förknippad med pedagogernas möjlighet att hinna se alla barn och organisera en hållbar verksamhet. Det är ofta pedagogernas egna begränsningar som styr möjligheterna att skapa en utmanande miljö. Förskolan ska givetvis ha en säker miljö, men avdelningens inre miljö borde inte vara det som ligger till grund för småbarnspedagogiken. Om vi lät barns utveckling styra val av leksaker och inredning tror jag miljön inne skulle se annorlunda ut än vad den normalt sett gör.

Vilka aktiviteter behöver små barn?
FotoPraveen Kumar (CC BY 2.0)

Min erfarenhet från åldersindelad verksamhet är att den dagliga omsorgen skapade många guldkorn, som kunde tas tillvara och lyftas till pedagogiska utmaningar. Framför allt när det gällde att stimulera barns språkutveckling och motorik. Visserligen tog den dagliga omsorgen mycket tid, men den blev också stommen på den 1-2 års avdelning som jag arbetade på. En utmaning för pedagogerna som arbetar på åldersindelade avdelningar är att inte begränsa förväntningarna på små barn. Små barn klarar betydligt mer än vi pedagoger tänker. Utmaningarna som finns i den dagliga omsorgen är lika viktigt som att erbjuda barn en ström av aktiviteter. Att ha en väl balanserad dagsrytm är lika viktigt som ett pressat dags schema. Ur ett yrkes perspektiv upplever jag dock att fokuset på aktiviteter blir större och större jämfört mot hur det såg ut för 10-15 år sedan. Den reviderade läroplanen från 2010 har ett större fokus på strävansmål, men frågan är om våra yngsta barn i förskolan behöver alla aktiviteter.

Kanske borde diskussionen istället handla om hur vi prioriterar i verksamheten, och personaltäthet, snarare än ålder. Det är intressant eftersom argumentet för att arbeta åldersindelat kan vara att man kan anpassa barns aktiviteter i större utsträckning när man planerar den pedagogiska aktiviteter. Frågan är om åldersindelning och småbarns pedagogik kanske i själva verket handlar mer om personalens förmåga att kunna organisera de pedagogiska aktiviteterna. Som jag ser det finns det för- och nackdelar med att arbeta åldersindelat. Diskussionen handlar lika mycket om den pedagogiska organisationen som om barnens ålder.
Skolverket stödmaterial  om de yngsta i verksamheten, pekar på vikten att pedagogerna får kompetenshöjning om små barns utveckling. Stödmaterialet lyfter också det viktiga relationsskapandet i mötet med de yngsta barnen i förskolan.

Detta är första delen i en bloggserie om små barn i förskolan. I nästa del kommer jag beskriva hur barns utveckling kan ligga till grund för lärmiljön tillsammans i förskolan.

När jag har snickarbyxor är jag en pojke

Sin egna identitet

Jag läser i Aftonbladet en artikel av en mamma som skriver om att hennes pojke älskar klänningar och hon skildrar på ett levande sätt hur han blir bemött på förskolan. Artikeln berör mig och jag funderar över hur pedagoger bromsar eller stöttar barns identitet utveckling. För mig handlar genusarbete mer om ett normkritiskt förhållningssätt än genus. Det handlar om hur vi lyfter olikheten som en tillgång i gruppen. Barn uppfattar och formas efter stereotypa könsroller. Hur vi vuxna agerar får stor betydelse för hur barnen förhåller sig till kvinnliga och manliga ideal, vilket visar sig i barns lekar. I leken försöker barn hitta sin identitet och omgivningens tankar och agerande får stor betydelse för barns identitet utveckling. Klara Dolk som forskat om genus i förskolan menar att personalen i förskolan bör intressera sig mer för innehållet i barns lek, för att på allvar kunna driva ett genusarbete i förskolan.

Dockvrå eller lägenhet?
Foto: Cara Faus (CC BY 2.0)

Genusarbete tenderar får ofta en kompensatorisk inriktning. Vi plockar bort alla barbiedockor från avdelningen eller att förbjuder vissa leksaker. Dockvrån byter namn till lägenhet och vi gör miljön i förskolan könsneutral. Barn däremot tänker inte som vuxna utan provar identitetskapande utifrån sin erfarenhetsvärld. Barn förknippar ofta vad det innebär att vara flicka eller pojke utifrån sin egen erfarenhet, eller yttre attribut som kläder eller leksaker Ibland kan barns föreställningar skymmas av de vuxnas tolkningar om könsroller. Illustrerar vad jag menar med ett exempel:

Eftersom Frida vuxit under sommaren har hon fått ganska mycket nya kläder. Den fria leken är ganska vild på gården, barnen leker med gegga och Frida har blivit blöt så hon får hjälp att byta kläder, i ombyteslådan ligger ett par snickarbyxor, som Frida är mycket stolt över och visar för fröknarna. Fröknarna fnyser lite för det är tydligt att det är samma sorts snickarbyxor som pojkarna brukar ha, men de berömmer ändå de fina kläderna och dagen fortskrider. Det är dags för samling och alla barn får sätta upp sina namnskyltar, under samlingen under fröken hur många flickor som är på plats, och hur många pojkar. Barnen börjar räkna och titta sig omkring. Alla utan Frida svarar automatiskt att de är flickor respektive pojkar, när fröken ber Frida bekräfta att hon är en flicka, blir Frida arg, Nej, jag är pojke säger hon bestämt. Alla blir tysta och personalen bestämmer sig för att observera Frida ett tag för att se vart hon ligger i utvecklingen, hon har ju temperament det vet ju alla. Under ett par veckors tid följs flickan upp och frågan tas också upp i arbetslaget. Det passerar ytterligare någon månad och samma fråga ställs till barnen under samlingen. Frida svarar återigen bestämt att hon är pojke, och lägger till för jag har pojkbyxor. Alla pojkar har snickarbyxor. När jag har snickarbyxor på är jag pojke.

När jag har snickarbyxor är jag en pojke!
Foto: Cole Henley (CC BY-NC-ND 2.0)

Normkritiskt förhållningssätt

Ett normkritiskt förhållningssätt kan i praktiken handla om att låta pojk- och flickleksaker finnas på avdelningen, men presentera dem i en ny förpackning, bilmattan kan flytta upp på ett bord och barbiedockorna kan få ny funktion i en annan miljö. Barn provar och överskrider könsroller i leken. Om vi bara skapar en könsneutral avdelning och tar bort leksaker som upplevs som opedagogiska, ger vi inte barn chansen att få en vidgad erfarenhet om att olikhet är en tillgång. Den pedagogiska miljön ska vara komplement till hemmet men vi har också ett uppdrag att skapa en jämnställd miljö i förskolan. Pedagogernas roll är att utmana och vidga den erfarenhetsvärld som barnen befinner sig i, och skapa en gemensam miljö, där barn får möjlighet att växa som individer. Normkritiskt förhållningssätt som Skolverket rekommenderar handlar om att utmana de maktfaktorer som skapar normer i en grupp. I förskolan finns en genomtänkt pedagogisk miljö och en läroplan som ger tydliga riktlinjer för hur verksamheten ska bedrivas. Frågan är bara hur mycket tid barn får att skapa en identitet och personlighet i samspel med andra barn.

I två- till fyraårsåldern, övergår barn från att leka bred  vid varandra till att leka med varandra. När barn härmar och imiterar omgivningen i sina lekar, blir könsrollerna tydliga. Att finnas nära och vidga barns samspel är en satsning som också vidgar barns begrepp om levnadsmönster. Barn kommer till förskolan med en personlighet, i mötet med kamrater och närmiljön skapar barn sina första erfarenheter om livet. En av de lekar där könsrollers betydelse och avdelningens maktstatus blir tydlig är när barn leker samling, de imiterar fröknarna och härmar deras tonlägen och sätt att kommunicera med barngruppen. Där synliggörs också hur barn uppfattar barn eftersom de i leken synliggör det pedagogiska arbetet. Att observera och dokumentera innehållet i barnens samtal i fria leken, är en möjlighet att vidga barns erfarenhets värd och inbjuda till samtal och alternativ om normer och könsroller. Dokumentationen om barns föreställningar kan hjälpa pedagogerna vidare och ge öppningar till förändringar i miljön.

Normkritiskt förhållningssätt handlar också om att pedagoger måste utmana sig själva för att kunna skapa en föränderlig miljö på avdelningen. Våra styrdokument och läroplanen innehåller riktlinjer, men i vardagen tar lätt våra egna föreställningar om barn behöver över. Att låta tyckandet komma ut till ytan är ett sätt att medvetande göra arbetslagets personliga åsikter om genus, vilket är nödvändigt för att vi inte bara ska skrapa på ytan då det gäller att skapa en hållbar pedagogisk miljö på avdelningen. Oavsett vad som står i styrdokumenten är det svårt att ha ett professionellt förhållningssätt, om jag fortfarande tycker det är hemskt att kalle kommer till skolan i rosa ärvda byxor efter storasyster eller tjejskor. Det är lätt att våra egna föreställningar om genus skymmer barnens tankar i realiteten och blir ett större problem än vad de egentligen är om vi inte vågar lyfta dem till ytan i arbetslaget. Normkritiskt förhållningssätt måste börja med en vilja i arbetslaget att arbeta med klimatet i barngruppen. Berätta gärna hur ni gjort på er avdelning.