snowangel

Den första snön

När jag slår på min dator på fredagsmorgonen är vännen Martina Lundströms blogginlägg det första som möter mig. Rubriken Det snöar sällan från en blå himmel, gör mig nyfiken, och fastnar i mina tankar. Just denna morgon snöar det ute och trafikkaoset runt om mig under min egen resa till högskolan är ett faktum. Väl framme kliver jag av bussen och får nästan pulsa i snön som fallit under natten. Utanför högskolan kör plogbilarna skytteltrafik och plogar trottoarerna fria från snön. Stillsamt ser jag mig omkring och hör studenterna irritera sig på vädret och snömängderna som nattens snöande bidragit till.

Under tiden som jag dricker mitt morgonkaffe i cafeterian hör jag på håll flera intressanta samtal om väder och vind. Fundersamt undrar jag om barn uppfattar vintern på samma sätt som oss? Vi vuxna har så lätt att se på världen från vårt eget perspektiv. Vi ser barnens glädje över snön, men också snökaos och trafikstockning. Vi vet tack vare inlärd kunskap, att vit snö inte är ren och att den smälter om det blir plusgrader. När det blir blixthalka, ser vi vuxna en gård som är blank av is när töväder övergår till is och snöblask, vi ropar till barnen att ta det försiktigt så de inte ska ramla på isen. Eller så förmanar barnen att inte äta snö ute på gården, för den är smutsig. Men vad ser egentligen barnen? Hur kan vi använda det barnen ser i vår verksamhet eller undervisning? Ser de samma sak som oss eller ser de något annat? Jag läser följande i Martinas bloggtext.

I boken ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande: ”Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande.

Hur kan en pedagog se på vintern med barnens ögon? Associerar barnen till vita papperstussar i fönstren eller ser de den fina vita vackra orörda snön som ligger som ett täcke på gården. Vem vill inte sträcka ut tungan och smaka på snön med munnen, När ett helt smörgås bord breder ut sig nedanför fötterna? Min erfarenhet som pedagog, är att barns upptäckter skiljer sig från de vuxnas perspektiv på världen. Barn är här och nu och associerar till sin omgivning med alla sina sinnen. För mig är frågan snarare hur vi pedagoger kan ändra på våra egna givna ramar och förstå att det finns ett lärande, i hur man kramar en snöboll eller gör en snögubbe. För oss är det självklart att snön knarrar under fötterna när vi trampar på den, men det är inte lika självklart för barnen. På samma sätt är det inte självklart att barnen ser att snö kan bli grå eller förstår hur snösmältningen går till. När vi väver in barnens upptäckter i vardagen och kommunicerar om dem, uppstår ett spännande lärande i vardagen. Mitt råd är att ta med kameran ut och filma eller fota barnens upplevelser, och börjar försöka dokumentera världen utifrån barnens förundran. Försök fånga vad barnen ser eller upplever.

Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. Ur boken ”pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003)

Tidigare i veckan visade jag ett barn hur isen bildar ett täcke på skaren. Vi använde pinnar och försökte försiktigt bända loss isbitarna för att de inte skulle gå sönder. När vi väl fått upp isbitarna lade vi dem i den tidiga januarisolen på räcket och tittade på mönstret som uppstod innan solen och värmen förvandlade isen till vatten och den smälte bort i tövädret. Några av barnen låg i snön och upplevde den med kroppen, det är då man vill passa på att vissa hur man gör en ängel.

Snöängeln är också skapad.
Foto: Saskla Heijljes (CC BY-SA 2.0)

För något år sedan ville de barn jag då arbetade med spara snön när det var töväder. Min kollega utformade ett spännande arbete tillsammans med barnen som varade långt in på vårterminen. I vardagsmomenten finns så mycket lärande vi kan upptäcka tillsammans. Visst kan vi göra snöflingor och hänga på rad i fönstret men kommunikationen med barnen är en viktig stomme i verksamheten, Den kommunikationen handlar om att låta delaktigheten gå som en råd tråd genom verksamheten, i alla moment. Sinnesupplevelser i form av skapande är absolut viktigt, men kommunikation och de vardagliga gemensamma upplevelserna ger också naturliga sinnesupplevelser. Frågan är bara om vi pedagoger hinner uppfatta dem i vardagen. Det viktiga är inte att det hänger snöflingor i taket utan att vi kan synliggöra barnens lärande och använda det i utformandet av verksamheten eller undervisningen.

Publicerat av

annklarsson

Pedagogisk utvecklare, specialpedagog, handledare, förskollärare och mycket mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *