10693526_628513557265542_1734062788_n

Så skulle aldrig jag göra

Barns behov

Alla barn har rätt att få sina behov tillgodo sedda i förskolan. Hur vi ser på barn får stor betydelse för deras identitet och självkänsla. De flesta som arbetar i förskolan, vill barnens bästa, men hamnar ibland i situationer som är svåra att bemästra. När vi möter barn med utåtagerande eller annorlunda beteende sätts våra ambitioner på prov, hur vi förhåller oss till situationer när barn är utåtagerande i förskolan varierar beroende på vilken erfarenhet vi har eller vilka råd vi får från omgivningen.

Bestraffning?
Foto: Skaparn (CC BY-NC-SA 3.0)

Ofta uppmuntras pedagoger av en välmenande omgivning att sätta tydliga gränser och säga ifrån när det gäller utåtagerande beteende. De enskilda barnens behov ställs mot gruppens. Alla barn har behov vi behöver ta hänsyn till är ett vanligt resonemang. Även om vi har avsikten att möta barnen och försöka förstå deras perspektiv kan stora barngrupper eller stark press göra att vi faller in i ett negativt mönster som pedagoger. Villkoren i omgivningen kan också göra att pedagoger inte orkar hålla fast vid sitt engagemang, vilket kan leda till att en mer kontrollerande atmosfär infinner sig i barngruppen. Det kan vara vikariebrist, föräldrakontakter, nätverksmöten, eller barnens dagsform som påverkar stämningen och atmosfären i barngruppen.  Det är av olika orsaker lätt att hamna i en situation där barnen känner sig utskällda, utan att pedagogerna upplever att de skäller på barnen. I deras ögon är verksamheten väl fungerande och alla barn är delaktiga på lika villkor.
Barn påverkas också av tidsperspektiv och dagsform. Jag ska illustrera vad jag menar med ett exempel,

Namir försöker putta ner Ninni när hon står högst upp i rutschkanan. Ninni skriker högt med rädsla i rösten. Pedagogen sitter i soffan och tittar på. ”Ninni du är en gnällspik” säger hon. Namir fortsätter försöka få ner Ninni från rutschkanan, trots att hon skriker. Efter en stund lyckas han dra ner henne.
(Möten för lärande)

De flesta av oss reagerar instinktivt och tänker: varför ingriper inte pedagogen? Varför väljer hon att låta Ninni framstå som en gnällspik? Jag tror att det är så enkelt att vi alla som enskilda pedagoger växlar mellan att vara professionella pedagoger och vanliga människor beroende på stundens förutsättningar.Verksamheten i förskolan utförs under en hög arbetsbelastning, antalet barn är stort och orken räcker kanske inte alltid hela dagen. Även om ambitionen är att utgå från barnets perspektiv och finnas nära, tror jag många pedagoger skulle suttit kvar i soffan kl 16.00 när man arbetat en hel arbetsdag ensam med en vikarie och full barngrupp. I stunder när vi pedagoger är trötta eller utsätts för stor arbetsbelastning ökar mängden ska eller måsten när vi talar med barnen. I de stunderna sätts också vår pedagogiska kunskap på prov, jag har arbetat med skickliga pedagoger som klarar att med lugnt tempo och engagerat förhållningssätt klarat rodda en barngrupp själva, innehållande 7 sovande barn, och 10 vakna större barn. Men jag har också arbetat med kollegor som styrt barngruppen med förmaningar och tillsägelser. Det handlar inte bara om yrkesrollen utan också om vår personliga förmåga att överblicka helheten samt hantera stress och yttre påverkan. Frågan vi bör ställa oss är: vad som gör att vi i vissa förskolor hamnar i negativa spiraler med barnen?

Stressen påverkar vårt beteende även om våra ambitioner är aldrig så goda och förskolan är känd för att vara en förskola med hög kvalité i verksamheten.

Så skulle aldrig jag göra

Debatten om belöningar och bestraffningar som med jämna mellanrum figurerar på sociala medier/gammalmedia berör de flesta av oss som arbetar i förskolan. Det är enkelt att slå sig själv på bröstet och säga så skulle jag aldrig göra (du som läser detta skulle naturligtvis agerat på ett helt annat sätt, du är ju en medveten pedagog) när felaktiga beteenden diskuteras i olika forum. Men kanske är det svårare att rannsaka sitt eget arbetslag eller sig själv som enskild pedagog. Att ge förskolor tid till att diskutera kunskapssyn och lärande är förebyggande långsiktiga lösningar för att förbättra den pedagogiska kvalitén i förskolan.

Det är stor skillnad på hur pedagoger bemöter barn i den dagliga pedagogiska verksamheten. Det är tydligt att arbetslag som inte fått diskutera fram en gemensam barnsyn brister i bemötandet mot enskilda barn. En stor fara tror jag är när vi utgår från tankesättet Vi är bäst, vi gör inga misstag. Det är bättre och effektivare att rannsaka sin egen verksamhet och fundera över hur vi på bästa sätt kan skapa pedagogiska förutsättningar som är lösningsfokuserade och som utgår från tanken att alla barn gör så gott de kan. I svårhanterliga situationer behöver vi först ställa frågorna

  • Vad är problemet? 
  • Vems är problemet? 

Pedagoger bemöter på olika sätt och enskilda pedagogers bemötande kan skapa stora sprickor i arbetslagen. Det är viktigt att det ges förutsättning och tid för att få diskutera fram en gemensam barn och kunskaps syn. Därför är det viktigt att cheferna ger tid till pedagogiska diskussioner och skapar tid till reflektion. Ett arbetslag behöver ett gemensamt förhållningssätt för att kunna skapa en atmosfär i barngruppen som tar avstamp i barns livsvärldar.

Att möta barns livsvärld innebär att närma sig och försöka förstå barnet i dess helhet. Barnets kropp, ansiktsuttryck, gester och ord bildar en helhet som det gäller att försöka förstå.
Om vi ser barn som meningsskapande medmänniskor, och är närvarande i deras livsvärld, kroppsligt, sinnligt och kognitivt får vi en lyhörd, tillåtande och ömsesidigt samspelande atmosfär i barngruppen.
(Möten för lärande)

Publicerat av

annklarsson

Pedagogisk utvecklare, specialpedagog, handledare, förskollärare och mycket mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *