Dead-Memories

Den övergivna leken

Fri lek – en svunnen tid

Under alla år jag arbetat i förskolan har jag värnat om lekens möjligheter i verksamheten. Alla som någon gång lekt som barn kanske minns den där magiska känslan i leken. När man kunde leka länge, länge. När jag var barn lekte det vi såg på tv, provade och bearbetade olika roller. En hel höst på mellanstadiet ägnades åt att leka det vi såg på adventskalendern. I samhället där jag vuxit upp samlades alla barn på gatan och lekte grupplekar. De äldre som var med beskyddade sina yngre syskon och leken böljade fram på gårdsplanen. Vi lekte röda vita rosen och burken. Kanske var vår generation en av de sista generationerna som tillbringade rätt stor del av fritiden hemma och hade möjlighet att breda ut oss i lekandet. Många av oss hade föräldrar som var hemma. De vuxna kom ut och tittade till en emellanåt.  Ibland var de med och hjälpte oss och leka affär med pinnar, stenar och blad, eller korvkiosk. Ibland lekte vi vid kanten till bäcken och byggde fördämningar eller gjorde kojor. En lek där man provade gränser och tränade samspel, men också lärde sig socialt samspel. Den leken ser man inte lika mycket spår av idag.  Varje generation präglas av sitt eget lekmönster och samhällskulturen styr synen på leken.

Den övergivna leken?
Dead Memories foto av Nomadic Lass (CC BY-SA 2.0)

Pedagoger behöver gå balansgång och värna om leken. Dels handlar det om att värna om den fria leken, men det handlar också om att kunna ta på sig lekglasögonen och träda in på lekens arenor igen. Barn som kämpar med lekkoder behöver vuxenstöd i leken där vuxna aktivt tar en roll i leken. Då blir pedagogen medskapare i leken. Leken är grunden i allt samspel och en nyckel till kommunikation. Den vuxne ger leksakerna liv och kan stötta språkkommunikationen genom att lyssna och agera modell. Vi behöver erbjuda lekmaterial som passar gruppen och de enskilda barnen. För mig är det något annat än kontrollerad lek. Vi erbjuder på det sättet barnen uppmuntran och möjlighet att hitta nya vägar in till lekens mysterium.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. 

 Astrid Lindgren

Alla barn kan lysa

Alla barn kanske inte vill men det är viktigt att vi ger dem valmöjlighet. Att få möjlighet till lek är en rättighet för alla barn. Precis som att alla behöver få möjlighet till gemenskap och förhoppningsvis vänskap. Idag när barn vistas allt mer i förskola och i skola blir det än viktigare att vi pedagoger vågar se alla barn. Att vi ger dem förutsättningar att vara sig själva, och möter dem utifrån barns individuella förmåga att delta i en grupp. Det är i förskolan och på fritids de vistas större delen av dagen. Därför har förskolan och fritids också en uppgift att skapa relationer och ge möjlighet till samspel med andra barn och vuxna. Därför behöver alla barn förutsättning att utveckla leken utifrån sina förutsättningar, för själva lekandets skull. För självkänslan och självförtroendets skull. Alla barn behöver få lysa, vi behöver tända stjärnögon och låta barnen växa till trygga individer. Mina tankar när det handlar om rätt att leka går samtidigt till Astrid Lindgren och hennes okuvliga kamp för alla barns rättigheter som hon alltid lyft i sina barnböcker och i intervjuer. Leken har alltid funnits i hennes berättelser och det har funnits plats för barn av alla de slag i hennes berättelser, sjuka,starka, busiga och egensinniga barn. Bättre förebild för leken och barns rätt till lek finns väl knappast.
Det räcker inte med att erbjuda valmöjligheter i leken, vi måste hjälpa en del barn att välja eller respektera att de inte alltid vill leka. Oavsett om de vill leka eller inte har vi en viktig uppgift att välkomna dem in i gruppen, att skapa arenor som erbjuder gemenskap.

Publicerat av

annklarsson

Pedagogisk utvecklare, specialpedagog, handledare, förskollärare och mycket mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *