Pedagogiska appar begränsar

Vad är teknik? Hela begreppet IKT står inte bara för digital teknik utan betyder information, kommunikation och teknik. Hur vi använder tekniken som verktyg i förskolan finns det säkert många åsikter om. Min erfarenhet är att diskussionerna ofta handlar om iPad och surfplattor, men teknik är också kommunikation och det är viktigt att vi vidgar vyerna när vi diskuterar teknik. Teknik handlar om att forma, konstruera och nyttja material. Idag lever vi i ett informationssamhälle, dagligen möts vi av 100-tals olika uttryck via olika medier. Barn som växer upp idag lever i en vardag som de delar med sina föräldrar och kamrater. De blir tidigt bekanta med olika former av digital teknik, men de lär sig kanske inte lika enkelt orientera sig bland alla intryck som möter oss varje dag.

Att upptäcka med en liten skärm.Foto: Fredrik Larsson (CC BY)


De flesta 2- och 3-åringar har stiftat bekantskap med digitala verktyg i hemmet tillsammans med föräldrarna. 57% använder internet av 2-åringar. Redan bland 3-åringarna är tre av fyra internetanvändare och vid 7 år är andelen 90%. Den stora ökningen de senaste åren har skett bland de yngsta. Den största förändringen har varit att barns användning av internet blivit mycket frekventare.  Däremot är det inte säkert att de får använda den multimedia kultur som finns i hemmet i förskolan och skolan. Trenden att appar ska väljas utifrån ett pedagogiskt syfte är stark, liksom rädslan för att det kan vara skadligt för barn spela spel för länge vid iPaden. Det är lätt att rynka på näsan åt för enkla appar och reklam av olika slag, men vi glömmer då att de faktiskt ingår i den barnkultur som dagens barn växer upp med. Caroline Liberg påpekar att det finns forskning som visar att populärkulturen är viktigt att ta tillvara på. Hjältar från filmer, dataspel och barnböcker inspirerar barn att både läsa och skriva på egen hand. Populärkulturen är viktigt när barn stiftar bekantskap med olika typer av texter, och fyller viktiga funktioner när barn lär sig läsa och skriva. Ändå upplever  jag ofta att pedagoger vill bestämma vilket utbud som ska finnas tillgängligt för val. Jag  undrar varför vi tillåter oss att begränsa barns intresse, när vi istället kan välja att forma lärprocesser tillsammans med barnen som vidgar kommunikationen och samspelet i gruppen.


Samma film på en smartboard ger nya dimensioner.


Ett exempel på hur man kan nyttja en fascination kommer här, jag har en längre tid sett barn fascineras av att komma nära figurerna i barnprogrammen framför dataskärmen. Många barn möter idag bärbara datorer eller surfplattor som digitala verktyg istället för stationära datorer med stora skärmar. Efter att ha sett förtjusningen när utklädda figurer blir ”levande” på en stationär dataskärmen, ville jag koppla upp figurerna på en smartboard för att kunna utmana barnens fascination. När vi kopplade in högtalarna blev fascinationen ändå större och alla barn ville klappa och känna på figurerna. Det är lätt att glömma att teknik ur barns ögon inte är samma som i vuxnas ögon eller i pedagogers ögon. En förstorad bildskärm är ett effektivt sätt att synliggöra innehållet för barn i en annan konstruktion. På samma sätt kan du använda ett tält och projektor för att synliggöra en upplevelse som är svår att föreställa sig för barnen. Det viktiga är att omvandla tekniken från barnens intresse och vidga perspektiven tillsammans så att användandet av digitala verktyg också sätts in i ett sammanhang.

I den reviderade läroplanen (2010) står det att skapande och kommunicerande med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, dram, rytmik, dans och rörelse liksom tal och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik.

Enkla appar och populärkultur kan sammankopplad med annan teknik öppna för skapande former, Om vi pedagoger vågar vara medforskare. Digitala verktyg ska med andra ord användas för både skapande processer och som pedagogisk tillämpning. Barns intresse är en motivationskraft som kan användas för att skapa samspel och lärprocesser, när vi hittar det som engagerar barn hittar vi också drivkraft och värdefulla möjligheter att skapa pedagogik.  Det är viktigt att vi ser helheten och tillåter oss att inte tänka för snävt när vi utformar den pedagogiska miljön.Tekniken blir ett verktyg i lärmiljön som vi kan använda på ett kreativt sätt när vi utgår från barnens perspektiv. Barn provar och utforskar ofta utifrån ett ”här och nu” perspektiv, och det är spännande att använda det som lockar barnen när vi formar, konstruerar och nyttjar teknik.

Inspirerad av vem?

En pedagogisk lärmiljö kan organiseras på flera olika sätt. Ofta planeras lärmiljön av pedagogerna. Barnens intressen observeras innan möbleringen äger rum. Ibland är det kanske en utvecklingsledare eller en pedagogista som är med och utformar miljön efter önskemål från chefer eller pedagoger. Jag har en längre tid reflekterat över hur vi tillvara tar inspiration som vi läser om på nätet eller möter vid olika fortbildningstillfällen. Hur ofta köper vi nya idéer som verkar spännande och tar med dem in i vår egen verksamhet utan att riktigt reflektera över hur vi kan anpassa det till vår egen barngrupp. Om någon lägger upp en bild på en kub vill alla gärna prova och se hur barnen köper idén. Å vad spännande, detta måste jag prova tänker någon och vips så är lavinen igång. Kuben  är ett fint exempel på hur nätverkande kan tillföra inspiration till den pedagogiska miljön.

Foto: Linda Lindner
Här kan du läsa mer om kuben.

Vi hade tidigare ett nätverk där vi fick gå på studiebesök hos varandra innan det utökade kollegiet hade slagit igenom på samma sätt som idag. Inspirationen från studiebesöken skapade ringar på vattnet, inspirationen från de andra förskolorna påverkade utformandet av vår egen pedagogiska miljö. När jag tänker tillbaka slås jag av att nätverket fungerade ungefär som det utvidgande kollegiet fungerar idag. Nätverkande via nätet, är ett bra sätt att få idéer som kan användas vid organiseringen av lärmiljön. Det är viktigt att vi i planeringen av den pedagogiska miljön inte glömmer att utgå från vår egen barngrupp. Barnens intressen och utveckling borde vara det som ger oss inspiration i vardagen. Vi behöver använda barnens tankegångar som utgångspunkt när vi väljer vad miljön på förskolan ska innehålla. Linda Linder konstaterar i sin serie om pedagogisk dokumentation att många kollegor i början tyckte det var svårt att släppa på kontrollen och följa barnens idéer när de planerade den pedagogiska miljön.

Jag har en tid tillbaka reflekterat över hur vi skapar en struktur och gör synliggör den för barnen. Ofta strukturerar vi miljön utifrån ett vuxenperspektiv som handlar om hur vi tror att barnen ska kunna tillgodogöra sig en miljö, ex med hjälp av observationer. Vuxenperspektiv styr sedan möblering och utformning av lokalerna. Det är lätt att vilja skapa många hörnor och rum på en avdelning utifrån tanken på ett smörgåsbord, där barn lätt ska kunna se vad som finns i hörnorna och vilja inspireras. Det som finns i en hörna ska helst stanna där och får kanske inte flyttas mellan rummen för då blir det så mycket spring och oreda. Men har vuxna och barn samma förväntningar på miljön? Vet barnen hur innehållet i miljön ska användas?

Små barn har mycket rörelse i kroppen och behöver få röra på sig även inomhus. Genom att ta hänsyn till rörelsebehovet, kan ett lugn byggas in i miljön. Små barn älskar att packa resväskan och gå på utflykt eller promenad även inne, det är en viktig del av leken att få duka upp en picknick i byggrummet eller matrummet, även fast det finns en bokhörna där. Vågar vi tillåta stök och stoj inne och låta prinsessklänningarna följa med in i byggrummet, eller säger vi åt dem att städa först, innan de kan börja en ny lek. Om vi pedagoger vågar lägga vårt eget behov av ordning och reda åt sidan kan kreativiteten och leken få mer svängrum i förskolan. Ett pedagogiskt förhållningssätt kan bygga på att säga ja till barnen och låta barnen få mer utrymme i verksamheten. Det kräver också att pedagogerna väger sina egna normer i förhållande till barngruppens behov. Måste det städas flera gånger varje dag? Om det är mycket saker är det kanske dags att prioritera och skapa en struktur i ordningen, och fundera över hur mycket material barn och pedagoger kan överblicka utan att det upplevs som stök.

Bilder begränsande eller inspirerande?

En bygghörna med lådor som är överblickbara, förenklar för barn att sätta igång ett eget skapande, Att barnen kan se och förstå hur sakerna ska användas, kan sporra barnen att använda materialet. För barn som har svårt att föreställa sig vad som finns i lådan, kan det underlätta för bygglek att se vad som finns att jobba med. Bilder kan ge inspiration, men de kan också begränsa om man vill bygga precis likadant som på bilden. Det viktiga är dialogerna och kommunikationerna mellan barn och barn, eller barn och pedagoger. På samma sätt är det viktigt att barnens intresse får styra innehållet i miljön när vi köper nytt material och planerar vad de olika rummen ska användas till. Vågar vi följa barns rörelsemönster och tankesätt kan en spännande utveckling av leken äga rum. Genom att skapa möjlighet för både rörelse och kreativitet kan vi bygga in en växelverkan mellan rörelse och koncentration. Denna ständiga rörelsen i leken böljar fram och tillbaka och behöver finnas med som en ledstjärna när vi planerar den pedagogiska miljön.

Vilken inspiration?

För en tid sedan frågade en vän till mig hur vi hämtar inspiration i yrkesrollen? Efter en tids funderande skulle jag vilja omformulera frågan till hur vi använder inspiration i yrkesrollen? Fortbildning och litteraturläsning ger oss en viss form av inspiration. Tv och media ger oss dagligen möjlighet till personlig inspiration. De flesta av oss har favoritböcker som vi frikostigt delar med oss av om någon ber om tips på bra litteratur. Filmer om olika arbetsmetoder och föreläsningar finns ofta gratis att hämta på nätet, för att använda som underlag för diskussioner på APT m.m. Fortbildning och litteratur väljs ofta i samråd med utvecklingsledare, chefer och rektorer. En del böcker läser vi helt enkelt för att vi vill.

Att finna inspiration på nätet
Foto: Sander Spolspoel (CC BY-NC 2.0)

Men varje dag möter vi mängder av information av texter som rör din yrkesroll. På sociala medier delas många goda idéer och diskussioner. En del texter är positivt utformade och andra är mer negativa. Ämnen i diskussioner och på privata bloggar kan vara av väldigt skiftande karaktär. På internet avhandlas allt från hur ofta små barn behöver byta blöja till efterfrågan på hur förskoleklassen kan arbeta med bokstaven M. Snabba lösningar på innehåll till samlingar och lektioner efterfrågas av det utökade kollegiet. Men vilka snabba lösningar kan vi egentligen använda i förskolan eller förskoleklassens verksamhet? I läroplanen (lpfö 98/10) finns följande text om innehållet i verksamheten i förskolan och skolan

Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation
och drivkraft att söka kunskaper. Barn söker och erövrar kunskap genom lek,
socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och
reflektera. Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande.

I vårt samhälle finns en tendens att vardagen snurrar allt snabbare. De pedagogiska aktiviteterna är viktiga inslag i förskolans verksamhet och att de genomförs är viktigt. Men inspirationen till verksamhetens pedagogiska aktiviteter bör väljas utifrån den aktuella barngruppens intresse. Är vi medvetna om vilka konsekvenserna blir för verksamheten om vi söker efter quick-fix, istället för att leta efter inspiration i vår egen verksamhet? Vilka konsekvenser får det allt snabbare snurrade ekorrhjulet för en barngrupp?
Om idéer och inspiration saknas inför planeringen av olika pedagogiska aktiviteter, kan det utökade kollegiala nätverket bidra med tips och ideér, men det är viktigt att vi reflekterar över hur vi väljer inspirationen vi efterfrågar. Vi bör också diskutera vad längtan efter snabba lösningar bottnar i? En allt mer stressigt arbetstempo medför kanske oreflekterat att vi också plockar in tips och ideér i verksamheten och glömmer att förankra dem utifrån våra styrdokument.
Dagens IKT-samhälle medför ett behov av att diskutera både hur vi använder oss av informationen via media och att vi tänker på att granska vilka källor texterna kommer ifrån. Snabba lösningar kan ge ny inspiration och det utvidgade kollegiet är en fantastisk tillgång, jag är positiv till ”dela kulturens” många fördelar, som ett utökat nätverk kan innebära. Men en ökad mängd information och ett mer transparent samhälle medför också nya viktiga diskussionsfrågor.
Vi bör lite oftare diskutera vad som är skillnaden mellan personlig inspiration och inspiration i yrkesrollen.

Den första snön

När jag slår på min dator på fredagsmorgonen är vännen Martina Lundströms blogginlägg det första som möter mig. Rubriken Det snöar sällan från en blå himmel, gör mig nyfiken, och fastnar i mina tankar. Just denna morgon snöar det ute och trafikkaoset runt om mig under min egen resa till högskolan är ett faktum. Väl framme kliver jag av bussen och får nästan pulsa i snön som fallit under natten. Utanför högskolan kör plogbilarna skytteltrafik och plogar trottoarerna fria från snön. Stillsamt ser jag mig omkring och hör studenterna irritera sig på vädret och snömängderna som nattens snöande bidragit till.

Under tiden som jag dricker mitt morgonkaffe i cafeterian hör jag på håll flera intressanta samtal om väder och vind. Fundersamt undrar jag om barn uppfattar vintern på samma sätt som oss? Vi vuxna har så lätt att se på världen från vårt eget perspektiv. Vi ser barnens glädje över snön, men också snökaos och trafikstockning. Vi vet tack vare inlärd kunskap, att vit snö inte är ren och att den smälter om det blir plusgrader. När det blir blixthalka, ser vi vuxna en gård som är blank av is när töväder övergår till is och snöblask, vi ropar till barnen att ta det försiktigt så de inte ska ramla på isen. Eller så förmanar barnen att inte äta snö ute på gården, för den är smutsig. Men vad ser egentligen barnen? Hur kan vi använda det barnen ser i vår verksamhet eller undervisning? Ser de samma sak som oss eller ser de något annat? Jag läser följande i Martinas bloggtext.

I boken ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande: ”Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande.

Hur kan en pedagog se på vintern med barnens ögon? Associerar barnen till vita papperstussar i fönstren eller ser de den fina vita vackra orörda snön som ligger som ett täcke på gården. Vem vill inte sträcka ut tungan och smaka på snön med munnen, När ett helt smörgås bord breder ut sig nedanför fötterna? Min erfarenhet som pedagog, är att barns upptäckter skiljer sig från de vuxnas perspektiv på världen. Barn är här och nu och associerar till sin omgivning med alla sina sinnen. För mig är frågan snarare hur vi pedagoger kan ändra på våra egna givna ramar och förstå att det finns ett lärande, i hur man kramar en snöboll eller gör en snögubbe. För oss är det självklart att snön knarrar under fötterna när vi trampar på den, men det är inte lika självklart för barnen. På samma sätt är det inte självklart att barnen ser att snö kan bli grå eller förstår hur snösmältningen går till. När vi väver in barnens upptäckter i vardagen och kommunicerar om dem, uppstår ett spännande lärande i vardagen. Mitt råd är att ta med kameran ut och filma eller fota barnens upplevelser, och börjar försöka dokumentera världen utifrån barnens förundran. Försök fånga vad barnen ser eller upplever.

Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. Ur boken ”pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003)

Tidigare i veckan visade jag ett barn hur isen bildar ett täcke på skaren. Vi använde pinnar och försökte försiktigt bända loss isbitarna för att de inte skulle gå sönder. När vi väl fått upp isbitarna lade vi dem i den tidiga januarisolen på räcket och tittade på mönstret som uppstod innan solen och värmen förvandlade isen till vatten och den smälte bort i tövädret. Några av barnen låg i snön och upplevde den med kroppen, det är då man vill passa på att vissa hur man gör en ängel.

Snöängeln är också skapad.
Foto: Saskla Heijljes (CC BY-SA 2.0)

För något år sedan ville de barn jag då arbetade med spara snön när det var töväder. Min kollega utformade ett spännande arbete tillsammans med barnen som varade långt in på vårterminen. I vardagsmomenten finns så mycket lärande vi kan upptäcka tillsammans. Visst kan vi göra snöflingor och hänga på rad i fönstret men kommunikationen med barnen är en viktig stomme i verksamheten, Den kommunikationen handlar om att låta delaktigheten gå som en råd tråd genom verksamheten, i alla moment. Sinnesupplevelser i form av skapande är absolut viktigt, men kommunikation och de vardagliga gemensamma upplevelserna ger också naturliga sinnesupplevelser. Frågan är bara om vi pedagoger hinner uppfatta dem i vardagen. Det viktiga är inte att det hänger snöflingor i taket utan att vi kan synliggöra barnens lärande och använda det i utformandet av verksamheten eller undervisningen.

Lucka 22 – #Stafettjulkalendern

Lucka 22 i #stafettjulkalendern

Max Velthuijs: Grodan och främlingen

Så har det åter blivit dags för mig att bidra med ett boktips i #stafettjulkalendern. Denna gången tänkte jag överlåta lucköppningen till min dotter som vill tipsa om sin favoritserie. När jag frågade henne vilken bok hon skulle välja, tänkte hon en lång stund och satte sig sedan och tittade på alla böcker som vi nyligen rensat bort från hennes bokhylla. Hon valde sedan boken hon har ritat och sytt två  figurer till efter egna mönsterbilagor. Den ena figuren är tillverkad i syslöjden och den andra i en god väns systuga. Hon har också byggt lekmiljöer i form av hus med papper och kartong, samt tillverkat figurer i papper för att kunna leka och återberätta sagan i lekform. Dagens gemensamma boktips från oss är serien om Grodan och hans vänner (Max Velthuijs). En bokserie som varit både dotterns och min egen följeslagare i många år. Böckerna finns på många språk och är lätta att ta till sig. Jag tycker böckerna öppnar för filosofiska samtal om vänskap och känslor med barnen och jag har använt dem som samtalsunderlag både i samlingen och vid bokläsningen i allmänhet.

Grodan – sydd som ett eget gosedjur

Luckor av mig i #Stafettjulkalendern

2013 – Lucka 14
2014 – Lucka 14
2014 – Lucka 22

Lucka 14 – #stafettjulkalendern

Lucka 14

Mitt bidrag till #stafettjulkalendern är boken Hallå hur gör man skriven av Christian Eidevald.  I boken systematisk analys för utvärdering och utveckling i förskolan beskriver författaren hur man kan genomföra systematiskt kvalitetsarbete i förskolan. I skollagen står det att förskolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och att utvecklingen ska dokumenteras och analyseras på ett vetenskapligt sätt. Men vad innebär en vetenskaplig grund frågar Christian och hur kan man systematisera dokumentationer på ett vetenskapligt sätt?

Ja vad innebär en vetenskaplig grund och varför behöver förskolan vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? På sociala medier deltog jag i en diskussion om ämnet, där någon ställde frågan, var börjar man och hur ska man veta vad det innebär. Hur gör man för att omsätta innehållet i forskningen i sitt eget arbetslag och förskolans verksamhet.

En väg är att börja diskutera vad en genomtänkt barnsyn kan innebära för ett arbetslag. Att avsätta tid för pedagogisk reflektion är en god början, med hjälp av diskussionsfrågor kan innehållet verksamhetsanpassas. I bokens första del finns en välskriven beskrivning över förskolans förstärkta uppdrag. Den andra delen handlar om förskolans praktik och den tredje delen, ställer frågan vad en analys, är eller kan vara, utifrån förskolans förstärkta uppdrag. Att avsätta tid för att diskutera förskolans förstärkta uppdrag och tillsammans orientera sig i olika inriktningars betydelse för verksamheten är en kvalitets satsning som också ger resultat i det praktiska arbetet i barngruppen. Jag tycker det är oerhört viktigt att de metoder vi väljer att använda i förskolans arbete är vetenskapligt förankrade och att pedagogerna vet vilken barnsyn de bedriver sitt arbete utifrån. Boken är välskriven och lätt att till sig för den som är ovan att läsa litteratur om vetenskaplig inriktning.

I texten på bokens baksida står det att boken riktar sig till dels studenter på förskollärarprogrammet dels till förskollärare och förskolechefer som vill utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete. Jag hoppas att fler får upp ögonen för denna pärla till bok.

Luckor av mig i #Stafettjulkalendern

2013 – Lucka 14
2014 – Lucka 14
2014 – Lucka 22

Guldstunder i förskolan

Läser goda vännen Linda Linders inlägg om guldstunder i förskolan. Linda beskriver innebörden med uttrycket som något man upplevt efter en längre tids arbete i förskolan. Det kan vara något man är stolt över eller något som betytt mycket för en som pedagog. För mig är begreppet nära förknippat med kommunikation. Eftersom bloggtexten hos mig sätter avtryck och lämnar eftertankar ställer jag frågan på twitter: vad guldstund kan innebära för pedagoger i förskolan? En del pedagoger beskriver det som något som händer mötet mellan mig som pedagog och barnen. Guldstund kan också beskrivas som stunder då verksamheten möter barnens tankar och behov. Någon annan beskriver det som ögonblick där eleverna visar och bekräftar kommunikation mellan varandra.

För mig är guldstunder nära förknippat med kommunikation och relationsskapande, något jag tycker är viktigt i förskolans verksamhet. För många barn är kommunikation och relationsskapande något som kommer av sig självt med stöd från omgivningen, men inte för alla. De senaste åren har jag arbetat med förskolebarn som har behov av särskilt stöd. Arbetet har  tillsammans med studierna till specialpedagog, förändrat och fördjupat min kunskap om alternativ kommunikation, som ex bildstöd och TAKK. Ibland blir jag smärtsamt medveten om att alla barn inte får den självklara rätten till kommunikation som de borde få i förskolans verksamhet. Som förskollärare och blivande specialpedagog anser jag att relationsskapandet är nödvändigt i förskolans verksamhet för att skapa möjlighet till utveckling och lärande. Min uppfattning är att kommunikation är viktigt för att det ska uppstå samspel och lärandeprocesser. Samspelet blir en del av navet i verksamheten och ju mer vi kan arbeta med relationerna i barngruppen, desto bättre förutsättning för delaktighet och lärprocesser skapar vi. Barn behöver få tid att uttrycka sina tankar och behov i förskolans verksamhet, inte vid enstaka guldstunder utan hela tiden.

Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen
i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska
främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. (lpfö 98/10)

Alla barn skapar inte lika enkelt kommunikation utan behöver pedagoger som med hjälp av pedagogiska insatser arbetar med relationsskapandet i gruppen mellan barn och mellan barn och vuxna. Vi behöver öka kompetensen om hur kommunikation och samspel kan skapas i en barngrupp. Idag läser jag i många sammanhang på sociala medier att det är ont om tid i barngrupperna och att förskollärare tycker att de har svårt att hinna se och möta barnen, bland annat på grund av stora barngrupper. Vågen av missnöje är ibland stor och drar lätt med sig en negativ tendens att skildra förskolan. Linda Linder ställer frågan Hur vi skapar en professionell relation till barnen där barns sätt att kommunicera ligger till grund för verksamheten?  I mina ögon är det en mycket viktig fråga. Hur bygger vi en kommunikativ miljö i förskolan där alla barn blir sedda och förstådda blir min följdfråga?

Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället. (ur paragraf 23, barnkonventionen)

En Guldstund för mig kan vara när ett barn på något sätt kommunicerar med omgivningen. Ett sådant tillfälle kan vara när ett barn kan säga mitt namn med ett glatt leende, efter att ha försökt forma det med skrift eller läten, men inte kunnat forma orden. Eller känner igen sitt eget namn och vill kommunicera. I den bemärkelsen blir själva kommunikationen viktig och en bekräftelse för mig på att barnen förstått något jag försökt visa eller lära ut. Det är oftast en aha upplevelse i ett sammanhang för barnet, men en händelse som uppstår efter en längre tids arbete i verksamheten.

I förskollärarens roll ingår ansvaret för verksamheten, ansvaret för säkerheten och ansvaret för barnen och verksamhetens växande. Gruppen får i det sammanhanget stor betydelse, Hur vi skapar professionella relationer blir en viktig del i förskolans verksamhet att reflektera över. Förskolan är den första institutionen som barn möter i ett samhälles- och skolperspektiv. Förskolans bemötande och förhållningssätt blir viktiga för barn och familjers upplevelse av förskolan. Det är därför viktigt att vi lyfter alla människors lika värde och verkar tillsammans för att barnen ska få en positiv förskolevistelse. Förskollärare möter barn från olika förhållanden och förskolan ska erbjuda alla barn en likvärdig förskolevistelse.  Det handlar inte bara om att vi ska veta vad som ingår i professionella relationer ifrån styrdokumenten utan lika mycket om att vi behöver konkretisera innebörden i vad relationsskapande i förskolan kan innebära för professionen och barns delaktighet i verksamheten. I relationsskapandet är det viktigt att kunna skilja på professionella och privata erfarenheter. Det är också viktigt att ha fokus på uppdraget. Vi ska dock vara medvetna om att vi har ett ansvar för att skapa ett aktivt relationsbyggande i förskolan som möjliggör barns rätt till aktivt deltagande i förskolan, oavsett förutsättning. Därför behöver vi kunskap om hur vi ska hantera relationer i olika form i förskolan. I det sammanhanget blir det mycket viktigt att höja kompetensen om kommunikation, samtal och samspel i förskolan.

Stadigt lärande

Hur mycket tid får barn idag att svara på frågor i klassrummet? Finns det tid att möta barn och vänta på deras svar och hjälpa eleven att ställa reflekterande frågor. Hur ofta funderar vi över vad det innebär att förstå innehållet i en lektion och vilka hjälpmedel elever kan behöva för att våga svara på frågor och följa instruktioner.
Idag är många klasser och barngrupper stora och många lärare och pedagoger upplever en frustration över att hinna lyssna in och se elevers lärande Inte lika ofta hörs diskussionen om relationernas betydelse i klassrummen. En skicklig lärare och pedagog ska kunna skapa professionella relationer och skapa bra lärande eller undervisning. Både inom förskola och skola vittnar många om att det kan vara svårt att få till en atmosfär i klassen, barngruppen, där det finns tid att se och lyssna och ge utrymme för dialoger i klassrummet, utan att konflikterna tar överhanden och eleverna tappar koncentrationen. Jag fick en fråga från bloggvännen Karin Hallingström om hur jag tänker om att ge tid att svara på frågor och skapa förutsättning för lärande i barngruppen.

För mig sker lärandet i samklang med miljön, tingen och personerna som finns där. Utgår jag från att alla barn kan oavsett förutsättningar, blir mitt uppdrag som lärare och pedagog att skapa förutsättning för lärande oavsett vilka elever som finns i min grupp eller klass. Den barnsyn och elevsyn som jag som lärare har dominerar förutsättningarna för hur mycket enskilda elever kan lära.  Barn och elever lär sig teori på olika sätt och därför är det viktigt att vi som lärare och pedagoger tar oss tid att uppmärksamma och se variationer i olika sätt att resonera om ämnesinnehåll. Därför är det viktigt att få möjlighet att svara på frågor och möjlighet att formulera ett svar om man behöver tid att tänka. Förutsättningarna som skapas i en verksamhet är nära förknippade med vad vi tänker om eleverna och deras förutsättningar. Tänker vi utifrån utvecklingspsykologins tankar att barn och elever ska ta emot lärande och kunskap skapar det en viss sorts undervisning och bemötande. Tänker vi däremot att lärandet sker i samklang med miljön och personerna som finns där, blir atmosfären i klassrummet oerhört viktigt. I förskolan och skolan finns olika tankespår beroende på vilken syn läraren har om hur barn lär.

Liksom kaprifolen behöver något stadigt att växa mot, behöver eleven en stadig lärare.
Foto: KENPEI (CC BY-SA 3.0)

Jag tänker utifrån samma resonemang att vi behöver diskutera hur vi skapar professionella relationer i våra barngrupper och klassrum. Innebörden i det begreppet skiftar säker för oss som lärare och pedagoger, men utifrån tanken att lärandet sker i relation till omgivningen blir vårt förhållningssätt mycket viktigt. Jag tror att vi behöver reflektera över hur vi lär varandra vara ”stadiga” pålitliga vuxna i en föränderlig verksamhet som barnen kan känna tillit till. Anne-Marie Körling skriver om stayer och funderar över vikten av att vi står kvar i lärarrollen och pedagogrollen även när det stormar i barngruppen eller klassrummet. Den utmaningen är så viktig att vi funderar över hur vi vi själva kan hitta möjligheter i möten med elever och barn även när det kostar på. Jag menar att den här diskussionen behövs i både förskola och skola, och att den sträcker sig över skolformer. Därför tycker jag det är dags att vi börjar diskutera hur barnen får möjlighet att växa tillsammans med oss i professionella relationer, vad lägger du som läsare in i begreppet professionella relationer och hur bär dig dig åt för att skapa relationer till dina elever?
För mig innebär professionella relationer att möta eleverna med respekt och försöka lära känna dem så väl att jag vet hur de tänker. I det avseendet är alla mikrosekunder viktiga. På ett annat plan innebär det skapa möjlighet för lärande och utveckling med hjälp av nätverksskapande mellan lärare föräldrar och andra professionella yrkesutövare.

Delaktighet inte åsikter

Delaktighet inte åsikter

Trots att det kom en läroplan 1998 finns det många åsikter och tyckande om tolkningen av läroplanen.  Beroende på vad vi har för erfarenheter tolkar vi läroplanen på olika sätt. Läroplanens innehåll kan vi inte bortse från som förskollärare i en barngrupp, utan vi ska arbeta efter innehållet i läroplanen. Det vi gör ska vara förankrat i läroplanen, ändå finns det ofta mycket tyckande, i det dagliga arbetet i barngruppen. Varje dag diskuterar vi allt från ifall barn bör ha galonbyxor på sig utomhus på gården till att barnen måste smaka på all mat som serveras på lunchbordet. Hur vi argumenterar beror ofta på hur vi själva blivit uppfostrade eller på vad vi lärt oss under utbildningen. På sociala medier diskuteras allt från höst tavlor och olika pysselprojekt, vintertid blir det många kommentarer över ifall små barn ska vara med på luciatåget eller inte, eller önskemål om förslag på julpyssel som kan produceras och tas med hem av barnen. Inte lika ofta diskuterar vi forskning eller teoretisk litteratur. Att engagera sig om saker som ifall personalen ska ha vinterkläder leder till en mängd gillande på Facebook. Jag menar att diskussioner på sociala medier är en återspegling av hur verksamheten formas i många av våra förskolor. Jag tror på en ”delakultur” och menar att det berikar både den personliga yrkesrollen och att sociala medier kan bidra till att lyfta förskolan i positiv riktning, Men vad vi diskuterar och hur vi uttrycker oss visar också hur mycket som fortfarande kan göras för att höja förskolans status.

Hur delaktiga är barnen i valet av pyssel?
Foto: Josh Miller (CC BY-NC 2.0)

Att utmana barnens nyfikenhet och kreativitet är en viktig del av förskolans verksamhet. På ett sätt kan man säga att det är själva ryggraden i dagens förskolepedagogik. Förskolan vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. En viktig uppgift för förskolan är att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på (lpfö 98/10). Hur låter vi barnen bli delaktiga i julpyssel eller utformande av Luciatåg? Får de vara delaktiga – eller styr pedagogernas egna åsikter Lucia tåget och julpysslets utformande?.

Friåkare

Ibland tror jag att vi glömmer eller inte tycker det är viktigt  att förankra det vi tycker i ett barnperspektiv. Vi glömmer att knyta samman det med teoretiska kunskaper och förlitar oss på något vi upplevt eller alldeles bestämt anser är viktigt. Fördomar blir lätt stora berg och dominerande sanningar om vi inte kan grunda dem med teorier eller vetenskapliga resonemang. Jag tror vi behöver fråga oss vad vårt uppdrag är och vidga bilden av vad ett barnperspektiv i verksamheten egentligen innebär. Min kloka vän Martina Lundström använder uttrycket friåkning när hon lyfter vikten av en implementering av läroplanen och tydliggör vad vårt uppdrag faktiskt innebär. Vad behöver barnen som växer upp idag för att utvecklas och läras i ett livslångt perspektiv. Då behöver vi ställa våra egna åsikter åt sidan och lära oss skilja på vad som är egna åsikter och värderingar och vad styrdokumenten betonar.

Det viktiga

Barnen har rätt att möta förskollärare och barnskötare som har en teoretisk förankrad kunskap i ryggraden när de möter gruppens och de enskilda individernas behov. En del av oss är i grunden teoretiker medan andra är mer praktiker. Via våra olika yrkesgrupper får vi olika erfarenheter med oss in i uppdraget. Vår utbildning påverkar vårt tankesätt och vår tolkning av läroplanen, vilket påverkar den praktiska vardagsmiljön. Att vi i vet vad vi har för grundsyn på kunskap eller barns lärande är viktigt, utan den insikten är det stor risk att vårt eget tyckande blir det som dominerar vår verksamhet i förskolan. Förskolan behöver en teoretisk vetenskaplig grund i verksamheten och att läroplanens uppdrag blir förverkligad där. Kanske behöver förskolan också både praktiker och teoretiker för att barnen ska möta en bra verksamhet, olika tankesätt kan på så sätt bilda en helhetssyn. När vi uttalar oss om vetenskapliga förhållningssätt är det också viktigt att vi vet vad de står för så vi kan återge dem på ett så korrekt sätt som möjligt. Det är viktigt att vi har fokus på vårt uppdrag och att det finns tydlig implementering av läroplanen i förskolan.